Kategori: Okategoriserade

Internationalisering med Afrikafokus

Det internationella arbetet vid vårt universitet är omfattande. Vi samarbetar med universitet i hela världen och i våra mål och strategier talas det om internationalisering och behovet av att vara öppna för hela världens studenter och forskare. I hård konkurrens vill Uppsala universitet rekrytera de bästa och berika universitetet med andra nationaliteters erfarenheter och perspektiv. I förra veckan konkretiserades visionen genom ett beslut om Forum för Afrikastudier. Beslutet innebär en nysatsning och en breddning som gör verksamheten till en resurs för hela universitetet. Finansieringen är för fem år framåt och avsikten är:

  • att samordna och synliggöra forskning i, om och med Afrika vid Uppsala universitet
  • att etablera och koordinera en forskarskola inom Afrikastudier
  • att främja utbildning inom Afrikastudier på grund- och avancerad nivå
  • att etablera och koordinera strategiska partnerskap, projekt och program med afrikanska universitet

Satsningen ligger också väl i linje med utvecklingen inom nätverket the Guild som vårt universitet varit medskapare av. Nätverket som samlar några av de främsta europeiska universiteten har till uppgift att lyfta akademiernas roll inom EU. Vi talar om förutsättningar, infrastrukturer, finansiering och om fördelning.

Group photo of African and European university leaders.
University of Cape Town stod nyligen värd för ett möte med 16 rektorer från ledande forskningsuniversitet i Afrika och 15 ledare för europeiska universitet. Det första möte av sitt slag i Afrika. Foto: Lerato Maduna

Nu har the Guild inlett ett samarbete med ARUA – ett systernätverk för Afrika. Vid ett möte i Kapstaden enades vi om att arbeta med att skapa fokusområden (Clusters of excellence). Meningen är att universitet på båda våra kontinenter jämbördigt ska delta i gemensamma forsknings- och utbildningssatsningar. Vilka områden som Uppsala kommer att satsa på är inte helt fastslaget.

Från ledningen konstaterar vi att nätverk av den här typen får störst genomslag inom universitetet när de fyller ett konkret behov på institutionsnivå. Ju närmare verksamheten, desto större nytta. De som inte gör det uppfattas lätt som top-down och till största delen administrativa konstruktioner. Vi har ett arbete att göra kring förankringen men också ett behov av att föra en diskussion kring vilka nätverk universitetet ska satsa resurser på. Det arbetet är också inlett.   

Oroande situation i Iran

Protesterna i Iran fortsätter och situationen för våra kollegor och studenter vid iranska universitet i landet är oroande. Upprinnelsen till att protesterna i Iran eskalerat hänger samman med att Mahsa Jîna Amini, en 22-årig kvinna, greps av moralpolis i Teheran. Enligt polisen satt hennes huvudsjal inte korrekt. Misshandeln som följde gripandet ledde till den unga kvinnans död och i solidaritet med henne markerar många sitt missnöje med våldet, regimen och tvånget.

Uppsala universitet sluter upp bakom de fredliga protesterna. Vi kommer alltid att stå trygga i våra värderingar om människors lika värde, yttrandefrihet och demokrati.

Protesterna har mötts med våld, skottlossning och tårgas. Universitetet i Teheran är enligt uppgift stängt och situationen verkar förvärras. Våra tankar är med de utsatta. Tillsammans med alla universitet i Sverige har vi, genom SUHF, markerat att vi förväntar oss valfrihet och yttrandefrihet för våra iranska vänner och en fredlig demokratisk utveckling. Allt annat är oacceptabelt.

Välkomna PEN-international

Författare som George Orwell, Margaret Atwood, Nadine Gordimer, Toni Morrison – det finns många fler – har med sina berättelser givit oss skrämmande bilder av vad som kan hända när människors yttrandefrihet, antingen muntlig eller skriftlig, tas ifrån dem. Anledningen till att berättelserna påverkar läsarna så starkt är nog att dikten ligger otäckt nära verkligheten. Vi är bara ett fåtal felslut ifrån att författarnas dystopier slår in. Böckerna erbjuder oss samtidigt en spegel och en varningssignal. De skriker till oss att vi måste slå vakt om vår frihet och inte ta den för given.

I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 19 står:

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Det är så vi vill ha det och så ska det vara överallt, men dessvärre är verkligheten inte som den borde. Människor förföljs, hotas, fängslas och torteras på grund av sina åsikter och uttalanden. De som skriver kritiskt försöker regimer tysta. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj i Vitryssland, anklagades nyligen för extremism, Salman Rushdie attackerades på en scen under en föreläsning den 12 augusti. Exemplen är många och skrämmande.

Uppsala universitet har en viktig roll i att vara en motkraft till slutenhet, censur och dumhet. Idag inleds en konferens arrangerad av PEN. Den världsomfattande föreningen för skribenter (PEN stod ursprungligen för Poets, Essayists, Novelists) har till syfte att främja vänskap och intellektuellt utbyte mellan skribenter, upplysa om litteraturens roll för ömsesidig förståelse och världskultur samt kämpa för yttrandefriheten och försvara skribenter som förtrycks, fängslas och ibland dödas för sina åsikter. PEN är dessutom världens äldsta människorättsorganisation och världens äldsta internationella litterära organisation. Konferensen samlar besökare från hela världen och jag är stolt och glad över att vi kan upplåta våra fina lokaler till konferensen som ett praktiskt bidrag till försvaret av demokrati och yttrandefrihet.

Jag vill välkomna PEN och alla deras medlemmar till Uppsala och till vårt universitet.

Konferensens öppna program finns här.

Sommaren är här!

Två skålar med jordgubbar och en vas med prästkragar på ett bord.

Det har varit en spännande och annorlunda vår. Mycket som ställdes in under pandemin har blivit av under de senaste månaderna. På många sätt har vi fått uppleva universitetet på nytt genom att det digitala åter blivit analogt. Det har varit både roligt och intensivt.

I ledningen har vi känt av ett uppdämt behov av att mötas och därför har vi försökt att svara ja till så många inbjudningar som möjligt och ansträngt oss för att vara tillgängliga och närvarande. Också det har bidragit till att våren varit rolig och intensiv – men mest rolig. 

Överallt har vi mött engagerade, visionära medarbetare och studenter som vill mycket och som har stora och spännande planer för vårt gemensamma universitet. Bland våra huvuduppgifter är jämkningen av alla dessa kreativa tankar kanske den viktigaste och svåraste. Vilken väg ska vi välja för framtiden? I det arbetet har vi haft stor hjälp av många kunniga medarbetare. Det känns tryggt och bra.

Att vara rektor och prorektor för Uppsala universitet är ett privilegium. Varje dag bjuder på överraskningar och insikter. I vårt stora universitet finns så mycket att upptäcka och engagera sig i. Vi följer utvecklingen nära och varje dag finns skäl att känna stolthet. Vår ambition är, och har varit, att mötas och samtala i så stor utsträckning som möjligt. Vi hoppas att vi hinner möta många fler av alla er som läser det här brevet under hösten.

Till dess hoppas vi att ni får en underbar sommar med vila och harmoni.

Rektor Anders Hagfeldt och Prorektor Coco Norén

Akademins kritiska röst viktigare än någonsin

Denna text av Tora Holmberg och Anders Hagfeldt publicerades igår på Aftonbladet Kultur.

I början av året utsattes Uppsala universitet för allvarliga attacker på ett antal offentliga digitala föreläsningar och panelsamtal. Med rasistisk våldspropaganda och barnpornografi lyckades utomstående ta över dessa sammankomster. De kallade sig nazister och deras syfte var att skrämma till tystnad och stänga ner. Att attackerna var samordnade och organiserade var uppenbart. Det var seminarier om förintelseforskning och om global demokrati som attackerades. I samtliga fall var det många anonyma inkräktare som tog sin in samtidigt, i ett fall fler än hundra. På ett sätt lyckades de med sitt uppsåt. Föreläsningarna fick avbrytas. Deltagare blev chockade och rädda. Men inkräktarna lyckades inte helt. Nya digitala rum upprättades och samtalen kunde återupptas.

Konsekvenserna av liknande attacker är förutom deltagarnas traumatiska erfarenheter potentiellt förödande. Forskare drar sig för att anordna utåtriktade arrangemang. Ökade säkerhetsåtgärder för med sig att deltagare måste föranmäla sig, inte kan delta i samtal och på andra sätt interagera med föreläsare. Kort sagt, utrymmet för det öppna akademiska samtalet riskerar att krympa.

Hat och hot om våld mot forskare är dessvärre ingen ny företeelse och drabbar kollegor i andra delar av världen värre än oss. Men vi lever i en ny digital värld som möjliggör effektivare attacker. Extremister, nazister och andra våldsverkare kan organisera sig och sprida sin propaganda över hela världen på ett samordnat sätt. Rörelser som vi redan före pandemin såg växa i västvärlden, grupper som sprider missnöje, misstro och även hat mot vad de uppfattar som politisk korrekthet, har krokat arm med andra grupper med misstro mot demokratiska institutioner och forskningsbaserad kunskap.

Det är inte en slump att humaniora och samhällsvetenskap är en måltavla för extremisterna. Vi forskar om människan i samhället, globalisering, och kulturmöten och den akademiska kunskapen kan vara politiskt brännbar. Den dyker rakt ner i aktuella legala och kulturella frågor. Det finns en stor utmaning att ta oss an den rasism och diskriminering mot vissa grupper i samhället som vi ser i många västerländska länder. Hatet får spridning i rekordfart i ett medielandskap där information och desinformation delas snabbare än faktakollen hinner med. Universiteten behöver fortsätta forska om extremism och våld, rasism, sexism och diskriminering. Att studera och analysera dessa och liknande samhällsutmaningar är inte att politisera det akademiska samtalet. Tvärtom är det en självklar uppgift att motverka en sådan politisering. Det som ses som god forskning och viktig utbildning ska inte styras av de senaste politiska målen eller av vad som prioriteras av den regering som för närvarande sitter på makten. En oberoende akademi med mandat att kritiskt beforska samhällets olika aktörer – inklusive våra demokratiska institutioner och dess kritiker – är absolut nödvändig. Akademisk frihet är tillsammans med oberoende press och rättsväsende några av demokratins hörnpelare. Denna samhällets grundval behöver förklaras och försvaras mer än någonsin och inte bara av universiteten.

Det är i tider när forskare attackeras som värdet av den akademiska friheten och det nödvändiga oberoendet från statlig eller annan styrning blir som tydligast. Där extrema rörelser vill tysta den öppna debatten, välkomnar vi mer debatt och dialog. Där de vill misstänkliggöra akademisk kunskap, vill vi låta forskningen vara fritt tillgänglig och till gagn för samhället och allmänheten. Vi värnar oberoende kritisk granskning och utvärdering av forskning och utbildning, en viktig process för såväl högsta kvalitet som omvärldens förtroende. Öppenhet och transparens måste vara norm. De attacker som vi erfarit måste därför tas på största allvar, de underminerar och avbryter processer av öppen kritisk dialog, granskning och debatt.

Så vad kan göras för att hantera det ökande hotet mot det viktiga öppna samtalet och den akademiska friheten? Vi vet vad som händer och vi vet vad vi som forskare och akademi ska göra. Inte ducka när antidemokratiska krafter tar plats, utan snarare öka vårt deltagande i offentligheten. Erbjuda öppna fördjupande samtal och debatt om svåra frågor, som motvikt till förenklade tvärsäkra svar från påverkansgrupper. Genom att vägra låta oss skrämmas till tystnad och fortsätta det akademiska samtalet står universiteten upp för det öppna demokratiska samhället.

Tora Holmberg, vicerektor humaniora och samhällsvetenskap, Uppsala universitet

Anders Hagfeldt, rektor Uppsala universitet

Nu satsar vi ännu mer på demokratiforskning

Demokratin i världen är hotad. Under de senaste åren har vi sett hur allt fler länder stramar åt utrymmet för det fria ordet, för universiteten, för medborgares rättigheter att röra sig fritt och välja sina egna liv.

Förtryckare, auktoritära regimer tenderar att annonsera något de inte säljer. Trygghet och stabilitet ingår i retoriken – övervakning och förföljelse blir praktiken. Ett auktoritärt system kan också ge utrymme för ledares möjligheter att förverkliga sina storhetsdrömmar utan hänsyn till konsekvenserna för befolkningen. Vi ser det i Ukraina i skrivande stund.

Vårt Uppsala universitet ska vara en motpol till alla som vill begränsa och stänga in. Här ska kunskap alltid stå i första rummet och jag känner tacksamhet och stolthet över alla de insatser som görs av våra forskare som sprider kunskap och deltar i debatten, varje dag. I Ukraina-frågan har en lista med experter skapats för att underlätta journalisters kontakter med universitetets forskare. Det är en imponerande samlad expertis. I samband med detta vill jag också understryka att det är en självklarhet att sanktioner ska riktas mot de ansvariga – inte mot individer som råkar ha samma nationalitet som de skyldiga. Vi måste värna våra vänner – studenter, forskare, bekanta. De behöver oss och vi dem.

Demokratiforskningen inom universitetet vilar på stabil grund men vi kan mer. Nu satsar vi mer än 100 miljoner under de närmaste åren på forskningsprogrammet Demokrati och högre utbildning för att bli ännu bättre. Jag ser också fram emot invigningen av Alva Myrdal-centrum vars uppgift är att verka för nedrustning – aktuellare än någonsin. Demokratifrågor är fundamentala för vårt samhälle och behöver involvera fler – tvärvetenskapligt. Sanningen är nämligen att ett starkt samhälle som kan stå upp mot förtryck måste fungera på alla nivåer. Utbildning och kunskap är en sorts vaccination, men inget vaccin är perfekt. Samhället behöver så mycket mer: fungerande teknik, infrastruktur, sjukvård och allt annat vi, i vår del av världen, tar för givet för att kunna fungera.

Kunskapsspridning, debatt och samtal sker också genom föreläsningar och öppna seminarier. Nu om några dagar – den 15 mars – har ett antal av våra forskare anordnat ett panelsamtal om kriget i Ukraina. Det är ett arrangemang i samarbete med Uppsala forum för demokrati och blir en sorts kraftsamling i kunskapsspridning kring invasionen och dess konsekvenser.

I september kommer en konferens att hållas i Uppsala. Det är internationella PEN och deltagande författare och andra medlemmar från hela världen som ska träffas här i vår stad. Internationella PEN är världens äldsta sammanslutning för yttrandefrihet. Universitetet är stolt samarbetspartner och bjuder på lokalerna. Till konferensen kommer fredspristagaren Dmitrij Muratov som sedan 1995 är chefredaktör för Novaja Gazeta, en av Rysslands få kvarvarande större oberoende tidningar. Konferensen och samarbetet är en viktig händelse som manifesterar en princip: Vi kan och ska visa solidaritet. Som ett universitet i ett privilegierat land är det vår plikt att erbjuda en arena för de som annars tystas.

I samtal formulerar vi våra insikter, genom att lyssna till varandra breddar vi våra perspektiv. Ibland är vi överens, ibland inte. Respekten finns där oavsett. Demokratin behöver oss alla.

100 år i skuggan av rasbiologiska institutet

(In English: 100 years in the shadow of the Institute for Racial Biology)

För 100 år sedan öppnades Statens institut för rasbiologi här i Uppsala. Det var litet med bara några få anställda, men det skulle markera en ny era, om det fanns ingen tvekan. Beslutet om inrättandet var väl förberett. En ”folktypsutställning” 1919 hade fått stort genomslag och banat väg. Klubbandet av beslutet vilade på en riksdagsmotion som undertecknats bland annat av den tidigare statsministern och högerpolitikern Arvid Lindman och – kanske mer känd idag – Hjalmar Branting, Socialdemokraternas förste statsminister. I riksdagen hade debatterna som följt på motionen i stort sett andats samstämmighet. Betydelsen av institutet ansågs stor och de flesta var eniga om att det var bråttom att komma igång. De invändningar som luftades var främst organisatoriska: skulle institutet vara fristående eller ingå i universitetet? Beslutet blev att det skulle vara fristående och först 1959 togs det över av universitetet varvid det ombildades till en institution för medicinsk genetik.

Argumentationen var enkel och begriplig. Sverige skulle bli ledande inom det nya moderna området vilket beskrevs som avgörande för folkhälsan. Dels för att ärftliga sjukdomar skulle kunna spåras och hindras att breda ut sig, dels för att de skadliga effekterna av att blanda vad som uppfattades som högre och lägre stående ”raser” skulle undersökas och motverkas. Argument hämtades från djur och växtriket. Artur Engberg, som tio år senare skulle bli ecklesiastikminister och därmed högsta ansvariga för den svenska skolan, påpekade till exempel att: ”Det underliga är ju, att medan vi äro ytterst angelägna om att föra stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi icke alls angelägna om att se till, huru vi skola bevara vår egen svenska folkstock”.

Arvet hade kommit i ropet som huvudsaklig förklaringsmodell också för människans egenskaper. Talet om rasers olika värde i det sammanhanget väckte få protester eftersom sådana idéer var etablerade sedan länge, inte minst på grund av kolonialismen och slavhandeln. I och med att den mendelska genetiken år 1900 återupptäcktes fick de dessutom stärkt vetenskaplig legitimitet. Därmed öppnade sig verkligen möjligheten att undersöka genetikens betydelse vetenskapligt, men de etablerade värderingarna försvann därför inte, i vissa avseenden förstärktes de snarare.

På nyåret 1922 startade verksamheten. Uppdraget var att kartlägga befolkningen genetiska profil, både med avseende på majoriteten, som ansågs tillhöra den ”nordiska rasen”, och för minoritetsgrupper såsom samer, finnar eller vallonättlingar. Allt skedde i vetenskapens och folkhälsans namn. Men institutets ledare, läkaren Herman Lundborg, var en typisk representant för den rasbiologi som grundade sig på föreställningen om genetikens avgörande betydelse för både fysiska och psykiska egenskaper, vilka dessutom klassades som mer eller mindre värdefulla. Detta gällde både inom samma ”ras”, där könsskillnader och sociala skillnader sågs som främst genetiska, och för skillnader mellan ”raser”, som klassades som genetiskt högre eller lägre stående. Lundborg kom att ägna en stor del av sin tid åt att samla material om den samiska folkgruppen, främst för att han såg uppblandning av den ”nordiska rasen” med den samiska som ett hot. Detta var inte i linje med vad statsmakten förväntade sig och sameforskningen fick därför kritik. Man kan samtidigt fråga sig varför den alls tilläts fortgå.

Utifrån dagens perspektiv är skillnaderna vad gäller medicinsk-etiska synsätt jämfört med det tidiga 1900-talet påtagliga. Uppenbart är att individens intressen sågs som mindre viktiga än idag. Kunskapsläget var dessutom tunt och inom rasbiologin föregick svaret ofta frågan. Tanken att olika individer hade ”bättre” eller ”sämre” genetiska förutsättningar, och att detsamma gällde ”raser” var en utgångspunkt för sådana som Lundborg snarare än ett föremål för undersökning. En annan komponent är att de som undersöktes inte ansågs vara viktiga att lyssna på. Läkarens auktoritet var mycket stor i samhället i stort och i relation till patienter eller forskningsobjekt, i synnerhet om dessa tillhörde redan utsatta grupper.

Det är inte så vi bedriver vetenskap. Varken nu eller då var det god forskning att arbeta på det sätt Lundborg gjorde. Men exemplen på skygglappar och tunnelseende i historien är många. Det ligger i farans riktning att övertramp görs när ideologi och förutfattade meningar styr över tolkningen av fakta.

Att som institutet gjorde dela upp, sortera och gradera människor var alltså för hundra år sedan inte främmande på samma sätt som det är idag. Jag tänker på min egen fru som växte upp med Apartheid i Sydafrika. Ett system som gjorde skillnad på människor utifrån härkomst och hudfärg. Det tog lång tid av protester innan systemet föll. Jag tänker på hur det kändes för min fru när hon fick bilda välkomst-kommitté och ta emot Nelson Mandela när han släpptes ut ur Victor Verster-fängelset nära hennes hemstad Wellington den 11 februari 1990. Det är bara lite mer än trettio år sedan.

Vår dom är hård över rasbiologin och vi måste komma ihåg att den inte var enbart Lundborgs verk. Han fick inte sin plattform i ett vakuum. Rasbiologin exemplifierar en utbredd människosyn där mindre hänsyn togs till individens intressen än statens eller nationens. I synnerhet gällde detta individer som tillhörde grupper med lägre status än den manliga vita medelklassen. Samma mönster återkommer i samband med till exempel tvångssteriliseringarna och introduktionen av lobotomi, där i båda fallen socialt utsatta kvinnor drabbades värst. Den medicinska etik som fanns före andra världskriget var mycket annorlunda än den som skulle växa fram senare. Det samma gäller de allmänt vedertagna synsätten med avseende på etniska minoriteter, kön, och inte minst dem med svårast mentala funktionsnedsättningar.

Jag har inför den här dagen tänkt mycket kring hur vetenskapen, när den tjänar politiska syften, riskerar att kidnappas. Hur vetenskapen ibland kidnappar sig själv. Jag vill också lyfta frågor om vilka områden av idag som kommer att kritiseras av våra efterträdare. Hur kommer domen över vår senfärdighet i klimatfrågan bedömas? Hur kommer vi se på att tekniken inom artificiell intelligens får springa på samtidigt som lagstiftning, etik och moral hamnar på efterkälken? Hur långt har vi egentligen kommit vad gäller synen på andra kulturer? Förstår vi ens hur exkluderande vårt universitet kan uppfattas?

Här har vi vår uppgift. Vi är ett universitet! Här ska samtalet och diskussionerna få ta plats. Här behöver vi inte vara överens och tycka lika, här ska inte sanningen dikteras av majoriteten. Istället ska vi fråga vad kan vi lära oss? Vilka röster var det som inte hördes då? Vilka hörs inte nu? Forskning handlar om att pröva, bevisa, motbevisa, justera och pröva igen.

Nu minns vi bildandet av ett institut. Med anledning av att det är hundra år sedan inrättandet sätter vi ljuset på en del av Sveriges mörka historia. Glömska, tystnad och förnekelse är kunskapens värsta fiende. Låt oss alltid minnas även det feltänkta som gjorts i vetenskapens namn så att vi kan göra bättre.

Universitetsrankningar påverkar oss och kan användas klokt

Varje år lämnar lärosätena in data till ett antal organisationer och företag som rankar lärosäten runt om i världen. I Uppsala har vi valt att framför allt följa tre listor: Times Higher Education, QS samt Shanghai-rankningen. Det finns många fler, men dessa tre tillhör de mer etablerade. I sina mätningar lägger de tyngdpunkten på olika aspekter av lärosätenas verksamhet med metoder som alltid kan ifrågasättas. De mäter knappast kvalitet på det sätt vi själva gör.

Ska vi då alls bry oss om rankningslistor? De har definitivt betydelse för vår attraktionskraft internationellt och inte minst för vår studentrekrytering. Ska vi lyckas attrahera de bästa behöver vi vara internationellt konkurrenskraftiga på rankningslistorna. Vissa stipendier för internationella studenter gäller till exempel bara för lärosäten på topp 100-listan. Vi behöver alltså förhålla oss till att rankningar finns och erkänna att de spelar roll i vissa sammanhang. Det finns också en del intressant information att utläsa i beräkningarna, sådan som vi själva redan intresserar oss för, exempelvis publiceringsdata. 

Varje gång en ny rankning kommer förväntas vi som universitet kommentera placeringen och det vanliga är då att vi säger att man alltid ska ta rankningar med en nypa salt. Metoderna har brister och mäter olika saker, så det är inte konstigt att placeringen varierar. Vi är glada åt att vi är med på listan, men gör inte så stor sak av det, säger vi. Men samtidigt ser vi en sjunkande trend för svenska lärosäten, som nog visserligen inte beror på att vi har blivit sämre, utan snarare på att lärosäten i andra delar av världen, inte minst i Asien, utvecklas snabbare. De satsar stort, publicerar sig allt starkare, och klättrar på listorna. Det är inget vi kan strunta i.

Synen på rankningars värde spretar och engagerar många. Under hösten har vi lyft och diskuterat frågan om rankning i ledningsgruppen, på dekandagar och prefektmöten. Det har varit en bra och nyttig diskussion som har landat i att vi vill jobba mer systematiskt med rankningar, utan att göra avkall på våra egna prioriteringar. Rankningslistor är inget argument för att styra om vår forskning och utbildning. Vi står starkt eniga i att vi är och ska vara det breda universitetet med stark integritet. Bredden är vår själ, dessutom en viktig grund för tvärvetenskapliga initiativ, och spetsen är vår stolthet. Vi ska förstås inte heller sluta göra sådant som inte mäts i några rankningar. Att till exempel bidra med vetenskapligt förankrade remissvar i olika frågor är ett mycket viktigt arbete i vår målsättning att bidra till en bättre värld. Skulle rankningsorganisationernas poängsystem få styra universitetens vägval skulle vi inte bara förlora oberoende och akademisk frihet, utan världen skulle också få tråkigare, mer likriktade och sämre universitet. Så det gäller att agera klokt.

Inom universitetet skapas nu en grupp med akademiska företrädare som ska ta fram en väl avvägd plan för hur vi kan arbeta med rankningarna framöver och vilken vår målsättning ska vara. Universitetet tycks till exempel halka efter i publiceringsindikatorerna, vilket förstås är intressant att titta närmare på. Att publicera vetenskapligt är en kärnuppgift som har betydelse för varje forskares karriär. Och hur studenternas potentiella arbetsgivare ser på Uppsala universitet i de så kallade ryktesmätningarna är definitivt inte ointressant för oss och för våra studenter. Universitetet värnar ju kontakterna med företag och organisationer, det utvecklar vår verksamhet.

Att klokt använda andras bedömningar för universitetets utveckling kan bara vara till vår fördel, så länge vi gör det med kritisk blick, integritet och med universitetets mål och prioriteringar i fokus.

Hat och hot mot forskare måste tas på allvar

Det fria förutsättningslösa sökandet efter kunskap – den akademiska friheten – är universitetens kärna och nyckeln till samhällets beredskap för oväntade händelser, vilket inte minst Coronapandemin visat. Avgörande för att samhällets utveckling ska vila på vetenskaplig grund är att ny kunskap når beslutsfattare och allmänhet. Forskare uppmuntras därför av samhälle, lärosäten och finansiärer att kommunicera och diskutera sin forskning till och med omvärlden.

Varje dag ser vi också att detta sker i offentligheten. Forskare deltar i samtal, debatter och intervjuer. Bidrar med expertkunskap, förklarar krångliga sammanhang och beskriver kunskapslägen. Det är en viktig del i forskarrollen. Men vi ser tyvärr också en baksida.

Med dagens snabba sociala mediekanaler sprids information – och desinformation – mycket snabbt. Spetsig, sensationell information sprids tyvärr ofta lättare och snabbare än mer objektiva artiklar eller dementier. Enkla, tvärsäkra budskap når ofta ut bredare än mer nyanserade och komplexa. I ett sådant medielandskap gynnas färgstarka personligheter, snarare än sakliga experter. Men samhället behöver fler med gedigen kunskap och talang för kommunikation i offentligheten, inte färre. Och om felaktig information sprids om exempelvis hälsorisker, eller om vetenskap generellt, riskerar vi få en situation där både beslutsfattare och allmänhet agerar på osäker eller i värsta fall helt felaktig grund.

Det är därför idag kanske viktigare än någonsin att forskare kommunicerar och bidrar till en saklig debatt baserad på rådande kunskapsläge. Vi vet att viss forskning triggar hat och hot mer än annan forskning, exempel på detta finns inom bland annat rasismforskning, genusforskning, klimatforskning, och även dietforskning. Hot är självklart alltid helt oacceptabelt och ett tystat vetenskapssamhälle är ett hot mot demokratin. Samhället behöver forskare som vill och vågar kommunicera och samtala/samverka kring sin forskning. Skulle någon dessutom avstå från att forska inom ämnen som är mer utsatta än andra har samhället slagit in på en farlig väg.

På lärosätena behöver vi vara medvetna och stödja forskare som utsätts för hat och hot, på institutionerna men också på övergripande nivå. Vi behöver vara aktiva, lyfta frågan i olika sammanhang och lära oss hantera situationen på ett klokt sätt. Ur säkerhetsperspektiv ska hot alltid polisanmälas. Vi vill inte avråda forskare från, utan snarare uppmuntra till att kommunicera även i sociala medier i en digital omvärld. Vad händer om forskarna försvinner från ungas arenor?

Inom akademin är kritik vardag, forskning utvecklas genom att kunskap prövas och omprövas och får möta kollegors konstruktiva kritik. Vad betyder detta för vår förmåga att stödja varandra när det blåser snålt på nätet? Kan konkurrenssituationer inom akademin leda till att någon lockas haka på en oförtjänt förtalskampanj?

Omvärldens förtroende för forskarvärlden är stort, men vad händer om en nödvändig vetenskaplig oenighet uppfattas som opålitlighet eller avfärdas som forskarkäbbel i offentligheten? Vi behöver bli bättre på att förklara att forskare inte sitter på ”sanningen”. Att resultat från olika studier kan leda till olika slutsatser, att samma studie kan tolkas på flera sätt och att det är som det ska. Att kunskapen ständigt och gradvis förändras. Hur kan akademin bäst skydda den nödvändiga kulturen av öppenhet och kritik, och samtidigt vara öppen i kommunikationen mot samhället? Vilka är de viktigaste aktörerna i samhället att samarbeta och föra dialog med i detta sammanhang?

Ignorerar vi frågan kan hat/hotsituationen eskalera och i värsta fall påverka forskningens framtid. Om någon forskare avstår från att påbörja, genomföra eller avsluta sin forskning, eller undviker att samarbeta med någon som utsatts för hat, har angriparna genom sin påverkan uppnått sitt syfte – att tysta vissa röster.