Det fria förutsättningslösa sökandet efter kunskap – den akademiska friheten – är universitetens kärna och nyckeln till samhällets beredskap för oväntade händelser, vilket inte minst Coronapandemin visat. Avgörande för att samhällets utveckling ska vila på vetenskaplig grund är att ny kunskap når beslutsfattare och allmänhet. Forskare uppmuntras därför av samhälle, lärosäten och finansiärer att kommunicera och diskutera sin forskning till och med omvärlden.

Varje dag ser vi också att detta sker i offentligheten. Forskare deltar i samtal, debatter och intervjuer. Bidrar med expertkunskap, förklarar krångliga sammanhang och beskriver kunskapslägen. Det är en viktig del i forskarrollen. Men vi ser tyvärr också en baksida.

Med dagens snabba sociala mediekanaler sprids information – och desinformation – mycket snabbt. Spetsig, sensationell information sprids tyvärr ofta lättare och snabbare än mer objektiva artiklar eller dementier. Enkla, tvärsäkra budskap når ofta ut bredare än mer nyanserade och komplexa. I ett sådant medielandskap gynnas färgstarka personligheter, snarare än sakliga experter. Men samhället behöver fler med gedigen kunskap och talang för kommunikation i offentligheten, inte färre. Och om felaktig information sprids om exempelvis hälsorisker, eller om vetenskap generellt, riskerar vi få en situation där både beslutsfattare och allmänhet agerar på osäker eller i värsta fall helt felaktig grund.

Det är därför idag kanske viktigare än någonsin att forskare kommunicerar och bidrar till en saklig debatt baserad på rådande kunskapsläge. Vi vet att viss forskning triggar hat och hot mer än annan forskning, exempel på detta finns inom bland annat rasismforskning, genusforskning, klimatforskning, och även dietforskning. Hot är självklart alltid helt oacceptabelt och ett tystat vetenskapssamhälle är ett hot mot demokratin. Samhället behöver forskare som vill och vågar kommunicera och samtala/samverka kring sin forskning. Skulle någon dessutom avstå från att forska inom ämnen som är mer utsatta än andra har samhället slagit in på en farlig väg.

På lärosätena behöver vi vara medvetna och stödja forskare som utsätts för hat och hot, på institutionerna men också på övergripande nivå. Vi behöver vara aktiva, lyfta frågan i olika sammanhang och lära oss hantera situationen på ett klokt sätt. Ur säkerhetsperspektiv ska hot alltid polisanmälas. Vi vill inte avråda forskare från, utan snarare uppmuntra till att kommunicera även i sociala medier i en digital omvärld. Vad händer om forskarna försvinner från ungas arenor?

Inom akademin är kritik vardag, forskning utvecklas genom att kunskap prövas och omprövas och får möta kollegors konstruktiva kritik. Vad betyder detta för vår förmåga att stödja varandra när det blåser snålt på nätet? Kan konkurrenssituationer inom akademin leda till att någon lockas haka på en oförtjänt förtalskampanj?

Omvärldens förtroende för forskarvärlden är stort, men vad händer om en nödvändig vetenskaplig oenighet uppfattas som opålitlighet eller avfärdas som forskarkäbbel i offentligheten? Vi behöver bli bättre på att förklara att forskare inte sitter på ”sanningen”. Att resultat från olika studier kan leda till olika slutsatser, att samma studie kan tolkas på flera sätt och att det är som det ska. Att kunskapen ständigt och gradvis förändras. Hur kan akademin bäst skydda den nödvändiga kulturen av öppenhet och kritik, och samtidigt vara öppen i kommunikationen mot samhället? Vilka är de viktigaste aktörerna i samhället att samarbeta och föra dialog med i detta sammanhang?

Ignorerar vi frågan kan hat/hotsituationen eskalera och i värsta fall påverka forskningens framtid. Om någon forskare avstår från att påbörja, genomföra eller avsluta sin forskning, eller undviker att samarbeta med någon som utsatts för hat, har angriparna genom sin påverkan uppnått sitt syfte – att tysta vissa röster.