Månad: mars 2023

Just nu är vi en delegation från Uppsala i Sydafrika. Vi är här på ett möte med SASUF – Sustainability Forum på University of the Western Cape. SASUF (South Africa – Sweden University Forum) är ett strategiskt internationaliseringsprojekt som för samman 40 partneruniversitet. Syftet att stärka banden mellan Sverige och Sydafrika inom forskning, utbildning och innovation. 

Genom att sammanföra ledande forskare, lärare, studenter, universitetsledare och andra intressenter ska projektet utveckla gemensamma lösningar på utmaningarna belysta i FNs hållbarhetsmål samt i Agenda 2030. 

Hittills har samarbetena varit framgångsrika. 

• Vi har sammanfört 3000+ forskare, studenter, universitetsledare och finansiärer i seminarier och workshops.

• Vi har finansierat 70 internationella samarbetsprojekt (kopplade till de globala målen).
• En gemensam deklaration rörande relationen mellan forskning och utbildning länderna emellan togs fram av de deltagande universiteten under den andra forsknings- och innovationsveckan 2019. Deklarationen har lämnats till ministrarna för högre utbildning och forskning i båda länderna.
• SASUF Student Network har grundats och består av utsedda studentrepresentanter från varje partneruniversitet.

Här följer vad jag sa i mitt inledningsanförande på konferensen som just nu pågår:

Colleagues and friends!

I have a special place for South Africa in my heart, and every time I come here I gain new perspectives on life. You see, my wife comes from this country and we are in fact sitting in her Alma Mater right now. She has taught me a lot about life here during Apartheid – about the system, about forces for good and about people’s struggles. Life here is quite different from back home in Sweden. Here people come and visit, stay over, have lunch, dinner, and then stay a little longer. In Sweden everything is scheduled. Sometimes when we are at our home here we receive a special visitor. This man fascinates me.  He is something of a genius. He has a knack for solving complicated problems with limited means. This does not mean he finds simple or sloppy solutions. On the contrary, he can create something beautiful and impressive using things that others have discarded.

One time we were sitting and discussing solar panels. He had read up on the area, and thanks to my many years in that sector I could quickly see that he knew what he was talking about. Inverters, conversion efficiency ­– it was all clear to him, and using parts from this and that he had succeeded in putting together a functioning, battery-run solar panel installation that powered the lights in his house.

I think about him from time to time. Sometimes I think he could well have been a professor or research leader if he had gotten the chance. Or perhaps having access to resources would have made him less creative. It’s hard to say.

Throughout my life, I have been most creative in situations where we have been given clear and exacting requirements, when I have been part of a group that identified shared goals and then jointly tried to solve the Gordian Knot created by the problem in question.

As I said ­­–  everything in Sweden is scheduled, ordered and clearly defined. This can be good, but it also boxes us in and narrows the options. We need to see the world through other people’s eyes sometimes. To open our minds. Working together is a great way of achieving this. 

And it seems you all agree. 

In the last few years, collaboration between South Africa and Sweden has grown tremendously. SASUF has played a key role in this development. What makes this collaboration stand out is the amazing commitment from the participants in both countries. 

Just this week, more than 80 workshops are taking place across South Africa, all of which have been organised from the bottom up by students, researchers, and teachers who share the conviction that collaboration is key to our future prosperity. It’s heartening to see such enthusiasm and dedication to building a better future for all.

I’m particularly impressed with the SASUF Student Network, which comprises almost 800 students. This week, they’ve organised satellite events and will be hosting a student summit here at the University of the Western Cape. Their hard work and dedication are truly commendable, and they’re all involved in shaping a better future for students in both countries and globally.

But it doesn’t end there. 

The SASUF conference is also a place to meet new colleagues and develop new ideas for research. Countless projects have been initiated as a result of this forum. With poster sessions and workshops on topics like antibiotic resistance, preventing childhood malnutrition, beekeeping, public transport, and many more, there are plenty of opportunities to explore new partnerships over the coming days.

The strong relationship between our two countries rests today on a foundation of mutual trust, collaboration and exchange. SASUF brings us together to discuss and tackle the challenges facing the world today. By working together, we can build a brighter future for all.

Personligen vill jag säga hur fantastiskt det är med ett universitet med alla de olika discipliner och kompetenser som finns. Det var egentligen det som gjorde början på det som jag jobbat med i mitt liv möjligt. Jag hade läst egyptologi med Rostislav Holthoer på Gustavianum. Jag visste att det fanns tusentals mumier i våra egyptologiska samlingar. På tandemacceleratorlabbet kunde de bestämma åldern på mina prover. Jag lärde mig molekylärbiologi på Wallenberg-lab med Per Pettersson som var i framkanten med de teknologier som kom på 80-talet och allt på femton minuters gångavstånd. Det är det som gör ett sådant här fullskaligt universitet så unikt, en miljö som möjliggör saker som annars skulle varit omöjliga.

Svante Pääbos spontana tacktal som han höll på lunchen i Rikssalen samma dag som han föreläst i universitetsaulan under Nobelveckan har följt med mig i tankarna sedan dess.

Den unika miljö som han talar om, att allt finns inom nära räckhåll och att vi kan gå från en världsledande forskningsmiljö till en annan på en kvart är ju helt otroligt. Svante Pääbo förstod att utnyttja det, att föra samman kunnande från flera områden och med tiden gav det resultat som förändrat vår syn och kunskap på evolutionen.

Specialisering är viktigt, men varje specialisering, varje excellent miljö och kunskapsinriktning måste reflektera över sin position i det stora sammanhanget. Inte hela tiden, men lite då och då behöver vi höja blicken.

I den andan höll vi ett rektorsseminarium härom veckan i Humanistiska teatern. Seminariet leddes av Claes Fredrik Helgesson från Circus och många kloka tankar luftades. Panelen, bestod av Lisa Ekselius, WOMHER (Women’s Mental Health during the Reproductive Lifespan). Erik Melander, Alva Myrdal-centrum för kärnvapennedrustning. Linda Wedlin, Demokrati och högre utbildning. Linus Sandegren, Uppsala Antibiotic Center. Individuellt och i samtal lyfte de sina erfarenheter och bjöd på kloka insikter kring hur vi kan tänka mindre disciplinärt och mer på behoven av att hitta lösningar på problem oberoende av organisatorisk tillhörighet.  Det var spännande, inspirerande och gav mersmak. Flera ifrågasatte till och med föreställningen kring hur man egentligen kan arbeta på något annat sätt om uppgiften är att angripa samhällsutmaningar. Ett stort tack till alla som deltog och själv kommer jag tänka vidare på det som ställer hinder i vägen för tvärvetenskap.

Ett sådant hinder som nämnes under seminariet och som flera varit inne på är att vi har ett ekonomiskt system där finansieringen och fördelningen är stelbent både vad gäller studenter som vill läsa en kurs som passar bättre vid en annan institution eller för en forskare som behöver lånas in eller samarbeta och då arbetar vid en annan fakultet.

Hur ska vi göra för att inte överadministrera? Vad krävs för att institutionerna ska kunna dra nytta av samarbeten på lika villkor?

Men det är inte bara vi som behöver lyfta blicken. Det gäller också politiken. Snart kommer forskningspropositionen och från universitetet ska vi komma med våra inspel och synpunkter. Vi tänker fortsätta lyfta basanslagens betydelse. Finansiering och rätten att själva prioritera hör till den akademiska frihetens fundament.  I vårt inspel ska vi kritisera den ersättning som vi får för utbildningen, det vi kallar prislapparna som urholkats så till den grad att vi idag inte kan ge tillräckligt mycket lärarledd utbildning till våra kunskapstörstande studenter. Utbildningsfabriken är så slimmad den någonsin kan bli och det är inte rätt – mot studenterna, mot våra principer, mot framtiden.

Här måste vi förklara att verklig kunskap och kunskapsförmedling kräver tid. Kanske är det också dags att vi gör tydligare uppdelningar mellan högskolesveriges aktörers olika roller. Som forskningsuniversitet har vi en särskild roll och funktion för dem som vill gå vidare från grundutbildning till att fördjupa sig. Det måste vi värna.

Jag vill också trycka på hur ett universitet hänger samman, hur delarna bildar helheten.

Utgångsläget för ett bra gensvar känns just nu ganska bra. Vid utbildningsminister Mats Perssons senaste besök fick jag intrycket av att vi verkade vara överens om hur viktig den långsiktiga grundforskningen är för att skapa kunskap om det vi inte vet något alls om idag.

Jag ser också att vi i inspelet har en uppgift i att berätta att Uppsala universitet, vår forskning och utbildning är ett. Småskvättar med riktade pengar är inte egentligen vad vi vill ha. Det finns en uppgift i att pedagogiskt förklara hur universitetet hänger samman och sprida kunskap om vårt arbete och vårt synsätt.

Precis som Pääbo menar jag att närheten, de öppna dörrarnas pedagogik är vår styrka och vårt universitets unika möjlighet att vara fantastiskt. Det ska vi lyfta i vårt inspel till forskningspropositionen.

Allt oftare hör vi om hot och trakasserier som riktas mot forskare. Nyligen publicerade tidningen Sjukhusläkaren en granskning av hur medicinska forskare utsätts. Många tvekar inför att kommunicera resultat som kan vara kontroversiella, och under pandemin valde till och med en professor att lämna forskningen efter allvarliga hot. Den här gången var det medicinska forskare som stod i fokus, men hoten förekommer brett.

För exempelvis klimatforskare och genusforskare har trakasserier och hot länge varit vardag, men även gentemot dem har tonläget höjts. Fler ämnesområden drabbas och metoderna är raffinerade. Förra året utsattes till exempel Uppsala universitet för allvarliga attacker mot ett antal offentliga digitala föreläsningar och panelsamtal om Förintelseforskning och om global demokrati. Ett stort antal nazister lyckades organiserat och samordnat ta över och framföra rasistisk våldspropaganda och barnpornografi innan sammankomsterna kunde avbrytas av arrangörerna. Även om nya digitala rum kunde upprättas och samtalen återupptas lyckades sabotörerna med uppsåtet att inkräkta och hota.

Vi lever i en ny digital värld som gör det lätt för extremister, nazister och andra våldsverkare att samordnat sprida propaganda. Enskilda forskare kan effektivt utsättas för massiva drev som sprids i rekordfart över nätet, och desinformation delas snabbare än all faktakoll hinner med. Grupper som sprider missnöje och hat mot vad de uppfattar som politisk korrekthet, rörelser som vi sett växa i västvärlden, har krokat arm med andra grupper som hyser misstro mot demokratiska institutioner och forskningsbaserad kunskap.

Inte sällan är forskning inom humaniora och samhällsvetenskap mer generellt en måltavla för extremisterna. I detta fält forskas om människan i samhället, om globalisering, kultur, religion och konflikter. Den akademiska kunskapen dyker rakt ner i högaktuella rättsliga och kulturella frågor och kan vara politiskt brännbar. Det är lärosätenas uppgift att genom forskning och utbildning förmedla kunskap och inte väja för att den kan vara obekväm för vissa grupper.

De långsiktiga konsekvenserna av hot mot forskare kan förstås bli förödande. Om någon avstår från att påbörja eller genomföra sin forskning på grund av risken för hot, eller undviker samarbete med en utsatt kollega, har angriparna uppnått sitt syfte – att tysta vissa röster. Om forskare drar sig för att anordna utåtriktade aktiviteter, eller om säkerhetsåtgärder blir för kostsamma, krymper utrymmet för det öppna samtalet. Vad händer om hot gör att viss forskning inte bedrivs? Vad händer med vårt samhälle och det öppna demokratiska samtalet? Och vad händer om forskares kunskap inte når allmänhet och beslutsfattare?

Så hur ska vi hantera det växande hotet mot det viktiga öppna samtalet och den akademiska friheten? Vi ser problemet, inser riskerna och förstår möjliga konsekvenser. Vi får därför inte ducka när antidemokratiska krafter tar plats, utan måste snarare öka vårt deltagande i offentligheten. Genom att vägra låta oss skrämmas till tystnad och fortsätta det akademiska samtalet står universiteten upp för det öppna demokratiska samhället. Och vi kan bli bättre på att stötta varandra inom akademin när det blåser. Att stå ensam mot en våg av hat är svårt.

När extrema krafter vill tysta debatten, ska vi bjuda in till fördjupande samtal och debatt om svåra frågor, som motvikt till desinformation och förenklade svar. Där påverkansgrupper blundar för akademisk kunskap gör vi forskningen fritt tillgänglig för samhället. Låter oss självklart granskas och utvärderas och stöter och blöter svåra frågor. Öppenhet och transparens skapar förtroende.

Det är i tider när forskare och kunskap attackeras som värdet av den akademiska friheten blir som tydligast. Vi behöver se till att beslutsfattare, medborgare och andra samhällsaktörer ser betydelsen av en oberoende kritisk röst i samhället och står upp för den. Akademisk frihet är tillsammans med fri press och rättsväsende några av demokratins hörnpelare. Denna samhällets grundval behöver förklaras och försvaras mer än någonsin, och inte bara av universiteten. En autonom akademi med mandat att kritiskt beforska samhället – inklusive våra demokratiska institutioner och dess kritiker – är absolut nödvändig.

Anders Hagfeldt, rektor Uppsala universitet

Tora Holmberg, vicerektor humaniora och samhällsvetenskap, Uppsala universitet

Denna text publicerades 16 mars 2023 som debattartikel i tidningen Publikt.

Igår var ledningsrådet på Gotland. De flesta av oss reste tidigt på morgonen och efter en kortare försening kom vi till ett blåsigt och vintrigt Visby. Dagen skulle handla om den nya organisationen och de möjligheter som vi ser för Campus Gotland. Diskussionerna var genast igång. 

För ett år sedan ungefär kom en utredning gjord av professor Mats Edenius som behandlade hur Campus Gotland skulle kunna utvecklas för att bli en ännu starkare del av vårt stora universitet. I utredningen konstaterar han att det finns en större potential kring vissa områden och att det finns ett behov av profilering. Från universitetsledningens sida har vi tagit till oss det som står i utredningen och tagit fram ett förslag för hur vi tänker oss att organisationen kommer att se ut. Vi presenterade en tidsplan för alla i personalen som var intresserade och hade möten i både stora och mindre grupper. 

Det blev också spännande diskussioner med regionens representanter som vi mötte sist under dagen. 

Mötena innehöll kritiska frågor och en del frustration, men upplevelsen var att det som dominerade var ett stort engagemang och kreativa tankar kring framtiden. 

Efter en lång dag konstaterar jag att det alltid är väldigt intressant och roligt att vara på Gotland och att det känns som om vi lagt en god plattform att bygga vidare på efter de första succéartade tio åren. Jag vill tacka alla som tog sig tid att lyssna, reflektera och samtala. Det är ju i dialog som vi skapar värde för de kreativa tankar och de utmaningar som finns.