Månad: april 2024

UUniFI – en satsning för framtiden

UUniFI är namnet på en ny satsning inom universitetet som ligger mig varmt om hjärtat. Förkortningen står för Uppsala University Future Institutes och syftet är att genom Uppsala universitets bredd möjliggöra forskning inom komplexa samhällsutmaningar. Instituten ska kännetecknas av excellens och nyskapande, leda till ny forskning och skapa nya samarbeten, ge ökad synlighet och stärka universitetets internationella position. 

Tanken med instituten har vuxit fram under lång tid. Ett frö var frågan om profilområden som väcktes genom förra regeringens forskningspolitiska proposition. Uppgiften, som vi tolkade den, var att identifiera ett antal profilområden för universitetet. Det var en svår utmaning för ett universitet som vårt. Vår profil är ju egentligen att inte ha någon. Vi vill snarare vara det breda, excellenta universitetet med en mängd spetsområden identifierade av forskare som varierar över tid. Samtidigt är frågan intressant. Vad kan vi som universitet göra mer av för att bidra till en bättre värld, som vi brukar säga.

Om bredden är vår styrka så behöver vi kanske omfamna den, har jag tänkt. 

I vår omvärld talas det om samhällsutmaningar: Klimatfrågan, Pandemier, Konflikter, Datasäkerhet, Migration och så vidare. Utmaningarna är svåra av många skäl. Ofta finns det inte några tydliga svar, målkonflikter påverkar vägvalen, frågorna är ämnesövergripande och kräver många kompetenser som inte vanligtvis samarbetar. 

Inom vårt fantastiska universitet är det många som bidrar på olika sätt i arbetet med att hitta svar på frågor som berörs av alla dessa utmaningar som samhället står inför. Det är bra, men jag tror att vi kan göra mer om vi samlar krafter som idag visserligen är starka, men som är spridda inom universitetet. Men hur?

Mitt svar har, efter att ha besökt andra lärosäten och efter många och givande diskussioner med kloka personer inom universitetet, blivit UUniFI. Till att börja med har vi identifierat sex olika institut med inriktningar som vi idag är starka inom och där vi tror att universitetet snabbt kan komma igång med breda, konstruktiva, givande och världsledande samarbeten – samarbeten som kan leda till de svar som världen väntar på.

Dessa institut fokuseras på: 

  • Målkonflikter – Mångvetenskapliga studier av målkonflikter och synergier i processer där samhället ska ställas om för att möta stora utmaningar
  • Mång- och tvärvetenskap – Plattform och fysisk miljö för initiering och utveckling av problemdrivna och tematiska forskningssamarbeten över ämnes-, fakultets-, och områdesgränser (CIRCUS) 
  • AI-forskning – Mångvetenskapliga studier av möjligheter och problematik kring användning av AI och digitaliseringen av samhället
  • Migration – Mångvetenskapliga studier med fokus på processer som rör migrering och integration 
  • Precisionshälsa – Mångvetenskapliga studier med fokus på att öka och ge mer jämlik hälsa genom att förebygga, diagnostisera och behandla med precision. 
  • Grön energiomställning – Mångvetenskapliga studier med fokus på energiomställning och samhällets ökade energibehov

Ambitionerna är höga och lite kaxiga. Det här är att sticka ut hakan, men inte för mycket. Vi har täckning för påståendet att vi kan. Inom Uppsala universitet har vi förmågor som inte många andra har. Jag är övertygad om att dessa välmotiverade satsningar kan ge bättre, mer banbrytande och relevant forskning och ena universitetets alla delar. De utpekade områdena har det gemensamt att det finns stark forskning på bredden som var och en för sig, men också genom att kopplas till varandra, kan mobilisera tvärvetenskapliga mervärden med stark relevans för de stora samhällsutmaningarna. Via UUniFI samlar vi forskning från alla universitetets fakulteter och områden som därigenom ännu starkare kan bidra till samhällsbyggandet.

Underfinansieringen är problemet



Utbildningsminister Mats Persson argumenterar i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 9 april 2024 för att färre studenter ska läsa fristående kurs och att resurserna istället ska läggas på teknikutbildningar. 

Utbildningsministerns argumentation bygger på påståendet att studenter vid svenska lärosäten i alltför stor utsträckning läser fristående kurser och till ingen nytta. Med färre fristående kurser ska lärosätena stramas upp. 

Vi måste utgå från att utbildningsministern menar väl, men dessvärre verkar Mats Persson ha missuppfattat vad en fristående kurs är och tyvärr också vilka problem som högre utbildning i Sverige lider av. 

Därutöver blandar ministern ihop kursen som form med innehåll och kvalitet i utbildningen. 

Till att börja med: i utbildningsutbudet är kurser basen. Ibland sätts de ihop till program. Vissa kurser läggs inte in i program och är då fristående. Så enkelt är det. 

Utbildningsministern raljerar över att vissa kurser verkar vara av ”hobbykaraktär” och ger exempel som är tagna ur sitt sammanhang och som inte representerar utbudet av fristående kurser i stort. Fristående kurser har samma höga kvalitetskrav som utbildning inom program. Ministern ägnar sig dessutom åt grova förenklingar. Att säkra samhällets kompetensförsörjning handlar om betydligt mer än att producera arbetskraft till bristyrken. Uppdraget är mer komplext och omfattande än så. Lärosätena ska utbilda och bilda människor som kan verka och arbeta i en föränderlig värld inom alla samhällssektorer under lång tid framöver. För detta ändamål är fristående kurser centrala. 

Fristående kurser är också viktiga när det handlar om kompetensutveckling under yrkeslivet, det så kallade livslånga lärandet. 

Vi är överens med ministern om att det pågår en allvarlig kris för högre utbildning som hotar Sveriges konkurrenskraft. Men huvudproblemet handlar inte om att det möjligen ges ett antal kurser med svag genomströmning. Det handlar genomgående om en underfinansierad högre utbildning. 

Främst beror denna underfinansiering på den urholkning av prislapparna – alltså ersättning per student – som pågått under en lång tid. Vi lider av ett system baserat på en uträkning från mitten av 1900-talet som utarmats så till den grad att vi tvingats till att ge våra studenter färre undervisningstimmar och färre laborationer – för att det blir för dyrt. I andra änden av gummisnodden, som snart brister, har vi effektiviseringskrav samt en statlig hyresvärd som höjer hyrorna och tar tillbaka vad vi får i ökande anslag. 

Det får konsekvenser över alla vetenskapsområden och inte bara naturvetenskap och teknik. 

Vi uppfattar ministerns utspel som ett sätt att hitta utrymme för utveckling och satsningar i dessa ekonomiskt ansträngda tider men inte som en seriös diskussion kring villkor och utveckling för högre utbildning i Sverige. 

Ministerns utspel och enögda fokus på ingenjörer leder också till många frågor: ska vi plötsligt sluta utbilda jurister, ekonomer, bibliotekarier, lärare och psykologer? Om inget görs gällande ersättningen per student hotas kvaliteten så allvarligt att vi på sikt kan bli tvungna till det. Ungefär hälften av all arbetskraft utbildas inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen. 

Problemet är dock bredare än så. Inte heller ersättningen för specialistsjuksköterskeutbildningarna täcker kostnaderna varför flera inriktningar hotas av nedläggning.

Nej, utbildningsminister Mats Persson, det är inte de fristående kurserna som är det stora hotet mot högre utbildning i Sverige – det stora hotet är underfinansieringen. 

Anders Hagfeldt, rektor Uppsala universitet

Erik Renström, rektor Lunds universitet