Författare: Anders Hagfeldt (Sida 1 av 3)

UUniFI är namnet på en ny satsning inom universitetet som ligger mig varmt om hjärtat. Förkortningen står för Uppsala University Future Institutes och syftet är att genom Uppsala universitets bredd möjliggöra forskning inom komplexa samhällsutmaningar. Instituten ska kännetecknas av excellens och nyskapande, leda till ny forskning och skapa nya samarbeten, ge ökad synlighet och stärka universitetets internationella position. 

Tanken med instituten har vuxit fram under lång tid. Ett frö var frågan om profilområden som väcktes genom förra regeringens forskningspolitiska proposition. Uppgiften, som vi tolkade den, var att identifiera ett antal profilområden för universitetet. Det var en svår utmaning för ett universitet som vårt. Vår profil är ju egentligen att inte ha någon. Vi vill snarare vara det breda, excellenta universitetet med en mängd spetsområden identifierade av forskare som varierar över tid. Samtidigt är frågan intressant. Vad kan vi som universitet göra mer av för att bidra till en bättre värld, som vi brukar säga.

Om bredden är vår styrka så behöver vi kanske omfamna den, har jag tänkt. 

I vår omvärld talas det om samhällsutmaningar: Klimatfrågan, Pandemier, Konflikter, Datasäkerhet, Migration och så vidare. Utmaningarna är svåra av många skäl. Ofta finns det inte några tydliga svar, målkonflikter påverkar vägvalen, frågorna är ämnesövergripande och kräver många kompetenser som inte vanligtvis samarbetar. 

Inom vårt fantastiska universitet är det många som bidrar på olika sätt i arbetet med att hitta svar på frågor som berörs av alla dessa utmaningar som samhället står inför. Det är bra, men jag tror att vi kan göra mer om vi samlar krafter som idag visserligen är starka, men som är spridda inom universitetet. Men hur?

Mitt svar har, efter att ha besökt andra lärosäten och efter många och givande diskussioner med kloka personer inom universitetet, blivit UUniFI. Till att börja med har vi identifierat sex olika institut med inriktningar som vi idag är starka inom och där vi tror att universitetet snabbt kan komma igång med breda, konstruktiva, givande och världsledande samarbeten – samarbeten som kan leda till de svar som världen väntar på.

Dessa institut fokuseras på: 

• Målkonflikter – Mångvetenskapliga studier av målkonflikter och synergier i processer där samhället ska ställas om för att möta stora utmaningar
• Mång- och tvärvetenskap – Plattform och fysisk miljö för initiering och utveckling av problemdrivna och tematiska forskningssamarbeten över ämnes-, fakultets-, och områdesgränser (CIRCUS) 
• AI-forskning – Mångvetenskapliga studier av möjligheter och problematik kring användning av AI och digitaliseringen av samhället
• Migration – Mångvetenskapliga studier med fokus på processer som rör migrering och integration 
• Precisionshälsa – Mångvetenskapliga studier med fokus på att öka och ge mer jämlik hälsa genom att förebygga, diagnostisera och behandla med precision. 
• Grön energiomställning – Mångvetenskapliga studier med fokus på energiomställning och samhällets ökade energibehov

Ambitionerna är höga och lite kaxiga. Det här är att sticka ut hakan, men inte för mycket. Vi har täckning för påståendet att vi kan. Inom Uppsala universitet har vi förmågor som inte många andra har. Jag är övertygad om att dessa välmotiverade satsningar kan ge bättre, mer banbrytande och relevant forskning och ena universitetets alla delar. De utpekade områdena har det gemensamt att det finns stark forskning på bredden som var och en för sig, men också genom att kopplas till varandra, kan mobilisera tvärvetenskapliga mervärden med stark relevans för de stora samhällsutmaningarna. Via UUniFI samlar vi forskning från alla universitetets fakulteter och områden som därigenom ännu starkare kan bidra till samhällsbyggandet.

---

(Denna text är ett svar på en debattartikel. Eftersom både artikeln och debattsvaret ligger bakom inlogg på SvD väljer vi att publicera vårt svar här för kännedom.)

---

Utbildningsminister Mats Persson argumenterar i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 9 april 2024 för att färre studenter ska läsa fristående kurs och att resurserna istället ska läggas på teknikutbildningar. 

Utbildningsministerns argumentation bygger på påståendet att studenter vid svenska lärosäten i alltför stor utsträckning läser fristående kurser och till ingen nytta. Med färre fristående kurser ska lärosätena stramas upp. 

Vi måste utgå från att utbildningsministern menar väl, men dessvärre verkar Mats Persson ha missuppfattat vad en fristående kurs är och tyvärr också vilka problem som högre utbildning i Sverige lider av. 

Därutöver blandar ministern ihop kursen som form med innehåll och kvalitet i utbildningen. 

Till att börja med: i utbildningsutbudet är kurser basen. Ibland sätts de ihop till program. Vissa kurser läggs inte in i program och är då fristående. Så enkelt är det. 

Utbildningsministern raljerar över att vissa kurser verkar vara av ”hobbykaraktär” och ger exempel som är tagna ur sitt sammanhang och som inte representerar utbudet av fristående kurser i stort. Fristående kurser har samma höga kvalitetskrav som utbildning inom program. Ministern ägnar sig dessutom åt grova förenklingar. Att säkra samhällets kompetensförsörjning handlar om betydligt mer än att producera arbetskraft till bristyrken. Uppdraget är mer komplext och omfattande än så. Lärosätena ska utbilda och bilda människor som kan verka och arbeta i en föränderlig värld inom alla samhällssektorer under lång tid framöver. För detta ändamål är fristående kurser centrala. 

Fristående kurser är också viktiga när det handlar om kompetensutveckling under yrkeslivet, det så kallade livslånga lärandet. 

Vi är överens med ministern om att det pågår en allvarlig kris för högre utbildning som hotar Sveriges konkurrenskraft. Men huvudproblemet handlar inte om att det möjligen ges ett antal kurser med svag genomströmning. Det handlar genomgående om en underfinansierad högre utbildning. 

Främst beror denna underfinansiering på den urholkning av prislapparna – alltså ersättning per student – som pågått under en lång tid. Vi lider av ett system baserat på en uträkning från mitten av 1900-talet som utarmats så till den grad att vi tvingats till att ge våra studenter färre undervisningstimmar och färre laborationer – för att det blir för dyrt. I andra änden av gummisnodden, som snart brister, har vi effektiviseringskrav samt en statlig hyresvärd som höjer hyrorna och tar tillbaka vad vi får i ökande anslag. 

Det får konsekvenser över alla vetenskapsområden och inte bara naturvetenskap och teknik. 

Vi uppfattar ministerns utspel som ett sätt att hitta utrymme för utveckling och satsningar i dessa ekonomiskt ansträngda tider men inte som en seriös diskussion kring villkor och utveckling för högre utbildning i Sverige. 

Ministerns utspel och enögda fokus på ingenjörer leder också till många frågor: ska vi plötsligt sluta utbilda jurister, ekonomer, bibliotekarier, lärare och psykologer? Om inget görs gällande ersättningen per student hotas kvaliteten så allvarligt att vi på sikt kan bli tvungna till det. Ungefär hälften av all arbetskraft utbildas inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen. 

Problemet är dock bredare än så. Inte heller ersättningen för specialistsjuksköterskeutbildningarna täcker kostnaderna varför flera inriktningar hotas av nedläggning.

Nej, utbildningsminister Mats Persson, det är inte de fristående kurserna som är det stora hotet mot högre utbildning i Sverige – det stora hotet är underfinansieringen. 

Anders Hagfeldt, rektor Uppsala universitet

Erik Renström, rektor Lunds universitet

Kriget mellan Hamas och Israel har snart pågått i ett halvår. Situationen för civilbefolkningen är förfärlig och lidandet obeskrivligt. Världssamfundet och vi alla är oroliga för den alarmerande utvecklingen och vill se en lösning för fred. 

Vid universitetet har vi medarbetare och studenter som har familj, vänner och kollegor som befinner sig mitt i konflikten. Jag känner med er. Universitetets stödsystem med studenthälsa och företagshälsa finns på plats för dem som behöver samtal. Även vi som inte har direkt koppling påverkas. I svåra tider behöver vi varandra.

Under den senaste tiden har det pågått en diskussion kring ställningstagande från universitetet. Från ledningens sida tar vi inte ställning och jag tror att det kan vara viktigt att förklara varför. 

Vårt universitet står självklart bakom de rättigheter som världssamfundet antagit i FN:s konventioner. Det omfattar, för att vara tydlig, de mänskliga rättigheterna. Samtidigt ska Uppsala universitet alltid värna den demokratiska diskussionen, det fria ordet och den öppna debatten. För oss är den akademiska friheten ett fundament för verksamheten där alla ska ha möjlighet att uttrycka sina åsikter och ståndpunkter fritt och utan restriktioner. 

Om organisationen – Uppsala universitet – tar ställning i enskilda frågor finns en risk i att medarbetarna uppfattar åsikten och ställningstagandet som en åsikt som alla inom universitetet förväntas dela.

Universitetet uppmuntrar alltid till diskussion, debatt och engagemang. Med anledning av detta gjorde konsistoriet ett uttalande i december.”

”Konsistoriet välkomnar debatt. Studenter och lärare ska fritt, såvida de inte allvarligt stör undervisningen eller medför fara, kunna ge uttryck för olika ståndpunkter inom ramen för gällande regelverk och vår tradition av akademisk frihet. ” 

 (Konsistoriets sammanträde 231214)

Universitetet överväger endast ett uttalande när frågan berör akademin. Vi uttrycker ofta vår åsikt när forskningens frihet hotas, när våra kollegers möjlighet att forska och studera runt om i världen begränsas – något jag utgår från att alla inom universitetet ställer sig bakom. I dessa fall har vi en röst och ett naturligt engagemang. 

I undantagsfall tar universitetet ställning i frågor som ligger utanför vår akademiska krets. Ett sådant undantag var att vi markerade vår åsikt när den suveräna staten Ukraina attackerades av Ryssland. Inför uttalandet rörande Ryssland-Ukraina föranleddes universitetets ställningstagande av en diskussion i SUHF (Sveriges Universitet och Högskolors Förbund) där resonemanget var att vi som myndigheter kunde ställa oss bakom regeringens och därmed Sveriges nationella hållning. Det ställningstagandet har anförts som argument för att universitetet också borde ta ställning i frågan Palestina – Israel. Men den konflikt som Israel och Palestina befinner sig i är än mer komplicerad och komplex. Åsikter går isär, processer pågår, hot och hat har blivit vardag för många även i vårt land och tyvärr även inom universitetet. Hot och hat är något som inte hör hemma på vårt universitet.

Jag vill understryka att universitetet uppmanar våra kunniga forskare att delta i debatten för att nyansera, förklara och problematisera. Jag vill tacka alla de som redan bidragit med perspektiv och kunskap. Slutligen vill jag vara tydlig med att valet att inte ta ställning, ändå ger utrymme för att uttrycka att hatandet, lidandet och dödandet av civila, måste ta slut.

Vi från universitetsledningen vill tacka alla för stora och viktiga insatser under året. Det är ett privilegium att få verka vid Sveriges bästa universitet. På återseende 2024!

Förslaget på en ny lag, den så kallade angiverilagen har skapat debatt. Grunden för diskussionen är Justitiedepartementets utredning för stärkt återvändandeverksamhet (Ju 2022:12) och dess tilläggsdirektiv Dir. 2023:126 som kom i augusti.  Upprördheten är stor och många av Sveriges offentligt anställda uppfattar att de kommer tvingas agera i polisiära funktioner som de varken kan, vill eller bör vara del av. Jag vill, som rektor tydligt markera mot förslaget. Ingen i vår verksamhet ska uppmanas till misstänksamhet eller angiveri. För oss inom universiteten är själva tanken om att ifrågasätta människors rätt att ta del av det akademiska samtalet främmande. Det strider mot vårt fundament, mot vårt väsen.

Ett universitet är per definition en mötesplats för tankar som springer ur nyfikenhet och kunskapsiver. Vi accepterar nationsgränser, men arbetar gärna över dem. Våra mål handlar om att förstå verkligheten, sprida kunskap, stärka demokratin och att öka internationellt samarbete och öppenhet. Universitet och högskolor värnar säkerhet och samarbetar med myndigheter, men agerar varken polis eller domare. En lag som den föreslagna riskerar leda till att vissa kategorier studenter och anställda skulle bli ständigt misstänkliggjorda. Det ställer vi inte upp på. 

Inom Uppsala universitet bedrivs också forskningsprojekt kring personer som saknar uppehållstillstånd. Forskningen rör exempelvis dessa människors hälsa, framtidstro, juridiska status, familjesituation och väg mot att integrera sig i samhället. All sådan forskning skulle bli omöjlig om lagförslaget blir verklighet. Det skulle i sin tur betyda att alla åtgärder till stöd och förbättring för denna utsatta grupp blir lidande.

Som akademiker har vi våra roller inom forskning och undervisning. Genom praxis och pragmatism har universiteten blivit myndigheter, men alla myndigheter har olika uppdrag. Universiteten ska värna sin identitet och kan aldrig reduceras till enbart myndigheter. Vi inom universitet och högskolor varken kan, ska eller vill kontrollera våra studenters eller anställdas juridiska status. Det finns en myndighet – polisen – som ska agera polis. Låt dem göra sitt jobb och andra myndigheter sitt. Det är en bra ordning.

Så är det återigen dags att öppna dörrarna för en ny generation studenter som kommit till vårt fantastiska universitet. Det är fler studenter än någonsin och även om det så klart är roligt betyder det extra bråda dagar och många gör sitt yttersta för att se till att alla får korrekt information och kommer till rätta i korridorerna. Många kom på mottagningen i universitetshuset där prorektor Coco välkomnade i aulan och själv har jag varit på Gotland och mött många nya förhoppningsfulla studenter som kommit till det enda campus som inte ligger på cykelavstånd från Carolina Rediviva. Det var en regnig men trevlig dag i Visby då vi samlades i S:t Nicolai vackra kyrkoruin dit vi blev ledda av Kunskapens riddare. 

Ceremonier är viktiga, det märker jag ofta som rektor. Många uppskattar att det blir tydligt att det finns ett före och ett efter. I och med mottagningsceremonierna vet alla att nu börjar det. Nu kör vi!

Men i verkligheten stannar vårt universitet aldrig upp helt. Här händer det alltid något och den här hösten kommer inte bli något undantag. Det kommer att bli en spännande termin med forskningsberedning och forskningsproposition. Vi ska föra diskussioner om universitetets utveckling och satsningar. Redan nu i september kommer vi inviga ett nytt centrum, ATMP-centret, i samarbete med sjukhuset och regionen och snart kommer vi att få Kulturnatt, vi ska fira universitetets födelsedag och förra årets Nobelpristagare Svante Pääbo kommer och föreläser. Vi ser fram emot fördjupande samarbeten i Afrika och nu i september kommer ledningen för det Koreanska universitetet Hallym university för att diskutera samarbeten inom AI (artificiell intelligens). Jag ser också fram emot när Nobelprisen aviseras. Kanske är någon av er som läser detta en kandidat. 

Nu ser jag fram emot en ny termin tillsammans med er. Vi är ett fantastiskt spännande universitet med en fantastisk mångfald under ett gemensamt tak. Det hoppas jag vi kan dra ännu mer nytta av under tiden som kommer. 

Svenska universitets internationella engagemang utmanas nu av regeringens politik. I december kom besked om stopp i forskningsbiståndet och den 27 juni meddelade Vetenskapsrådet att regeringen ändrat deras regleringsbrev så att rådet inte längre kan dela ut medel inom den särskilda utlysningen för utvecklingsforskning. Besluten slår hårt mot framgångsrik och viktig forskning, mot våra internationella samarbeten och mot Sverige som forskningsnation. Besluten kommer i förlängningen påverka både vår konkurrenskraft och tillväxt negativt.

För ett litet land som Sverige, vars välstånd är beroende av internationell handel och samarbete inom EU, är internationella forskningssamarbeten nödvändiga. Att det förhåller sig så är uppenbart och därför är det inte konstigt att reaktionerna på regeringens hantering blivit många. För den breda allmänheten drunknade trots det den första debatten kring biståndet delvis i det höga tonläget i diskussionerna kring hur regeringen vill öka kontrollen över universitetens styrelser som ett led i en stärkt säkerhetspolitik. Jag menar att besluten hänger samman genom att kortsiktighet och okunskap tycks stå i vägen för genomtänkta beslut.

Till att börja med valde regeringen att skära ner biståndet. Kanske blev signalpolitiken viktigare än omtanken om de forskningssamarbeten som biståndet också omfattar. I vilket fall som helst är det beklagligt eftersom dessa samarbeten, som utvecklats under lång tid, skapats med insikten att våra lösningar och problem hör samman med andras – precis som brukar påpekas i debatten kring både klimat- och migrationsfrågan. 

Säkert kan svenskt forskningsbistånd bli bättre och för många verkar sannolikt resonemanget med nedskärningar rimligt när Sverige står i ett kärvt ekonomiskt läge – vi talar ju om stora pengar. Jag har stor förståelse för att omprioriteringar av både bistånd och forskningsmedel behöver göras. Men för den som lyfter blicken är det lätt att se att nödslakt av forskningssamarbeten i förhållande till ekonomiskt svagare länder riskerar viktiga värden både för Sverige och för utvecklingen globalt. Ett välfungerande system som det som byggts upp i International Science Program – ISP – riskerar att gå om intet efter 60 framgångsrika år. Dessutom går nedskärningsbesluten stick i stäv mot vad Sverige driver på EU-nivå där regeringen säger sig vilja verka för ett Europa som står starkare i världen, fördjupar internationellt handelssamarbete och tar ledningen i frågor som digitalisering och klimatomställning – med just forskning och innovation som grundval. Det är svårt att se hur denna strategi ska kunna lyckas om Sverige och andra EU-länder var för sig skär ner sina program för forskningssamarbete i förhållande till de regioner som ligger längst efter.  

Nu kommer ytterligare ett dråpslag – ändringen i Vetenskapsrådets regleringsbrev som stryper den särskilda utlysningen för utvecklingsforskning – forskningsmedel som tilldelats ur biståndsbudgeten. Beslutet innebär att den pågående utlysningen för 2023, som för närvarande befinner sig i en beredningsprocess, avbryts med omedelbar verkan.  

I hela Sverige slår det hårt. Om vi bara tittar på Uppsala universitet betyder det närmare 110 miljoner kronor under fem år. Excellenta internationella forskningsmiljöer inom bland annat Statsvetenskap, Kvinnors och barns hälsa, Freds och konfliktforskning, Kulturantropologi, Cell och molekylärbiologi, Materialvetenskap, Fysik och astronomi, Informationsteknologi och Medicinska vetenskaper drabbas. Det är ingen liten sak. Neddragningarna kommer plötsligt och påverkar planering och personal både i Sverige och i samarbetsländer. Projekt står oväntat ofinansierade och etablerade internationella samarbeten riskeras. Inom universiteten har vi reagerat kraftigt och inom alla samarbetsorgan som vi agerar i gör vi vad vi kan för att påverka situationen. 

Jag vill vara tydlig med att utan internationella samarbeten skulle en stor del av vår forskning bli marginaliserad, att ett forskningsuniversitet per definition befinner sig på en global arena. För den insatte leder det automatiskt till insikten att Sverige behöver en politik som underlättar för universitet att bedriva de samarbeten som krävs för att vi ska kunna bidra till att lösa samhällsproblem och stärka Sveriges konkurrenskraft och välstånd. Därför måste alla åtgärder som riskerar att försvåra arbetet att fördjupa internationella samarbeten noga prövas mot principer som proportionalitet och nödvändighet. Regeringens agerande är olyckligt och har genomförts utan varken öppen process eller dialog med berörda parter. 

Regeringen måste ta det ansvar som vilar på den och mobilisera de internationella samarbeten som öppnar dörrarna för Sverige inom EU och globalt.

Rätt att ta säkerhetsfrågorna på allvar – Tove Lifvendahl

(SvD 2023-05-10)

I Tove Lifvendahls ledare den 10 maj ger hon sitt stöd till regeringen och utbildningsminister Mats Perssons hantering av säkerhetsproblem inom universiteten. Ledaren ger intrycket av att universiteten handlat aningslöst och naivt och slår fast att ”Svenska myndigheter, till vilka universiteten och högskolorna hör, måste ha bättre kontroll över vad och vem som släpps över bron.” 

Tove Lifvendahl har rätt i att det är viktigt att ta säkerhetsfrågorna på allvar, men jag vänder mig starkt mot bilden att svenska lärosäten skulle vara naiva. Internationella kontakter bedöms från fall till fall. I samarbetsfrågor görs utredningar och kontakter tas för att säkerställa att akademiska samarbeten vilar på just akademisk och vetenskaplig grund. I osäkra fall tar vi hjälp av Säpo och UD i bedömningarna.

Men debatten handlar nu inte primärt om det. Frågan rör regeringens klåfingrighet i vilka ledamöter som ska sitta i universitetens styrelser. I ett demokratiskt land är den akademiska friheten – handlingsutrymmet för akademin att sköta sin egen verksamhet – fundamental. Här gäller armslängds avstånd. Att ge universiteten uppdrag i regleringsbrev är den modell vi har i Sverige. Regeringens avsikter – som Lifvendahl uppfattar som goda – för ont med sig. Därför är alla universitet och högskolor kritiska. För övrigt hade det också varit på sin plats att tala om att de avtal som Uppsala universitet gick in i, som nämns i ledaren, avbröts efter att uppgifter framkommit som visade att de hade säkerhetspolitiska problem. De ingicks efter regeringens uttalade vilja till utökat samarbete med bland annat Kina. Med den akademiska friheten följer akademiskt ansvar. Det kommer vi alltid värna.

Anders Hagfeldt

Rektor 

Uppsala universitet

Just nu är vi en delegation från Uppsala i Sydafrika. Vi är här på ett möte med SASUF – Sustainability Forum på University of the Western Cape. SASUF (South Africa – Sweden University Forum) är ett strategiskt internationaliseringsprojekt som för samman 40 partneruniversitet. Syftet att stärka banden mellan Sverige och Sydafrika inom forskning, utbildning och innovation. 

Genom att sammanföra ledande forskare, lärare, studenter, universitetsledare och andra intressenter ska projektet utveckla gemensamma lösningar på utmaningarna belysta i FNs hållbarhetsmål samt i Agenda 2030. 

Hittills har samarbetena varit framgångsrika. 

• Vi har sammanfört 3000+ forskare, studenter, universitetsledare och finansiärer i seminarier och workshops.

• Vi har finansierat 70 internationella samarbetsprojekt (kopplade till de globala målen).
• En gemensam deklaration rörande relationen mellan forskning och utbildning länderna emellan togs fram av de deltagande universiteten under den andra forsknings- och innovationsveckan 2019. Deklarationen har lämnats till ministrarna för högre utbildning och forskning i båda länderna.
• SASUF Student Network har grundats och består av utsedda studentrepresentanter från varje partneruniversitet.

Här följer vad jag sa i mitt inledningsanförande på konferensen som just nu pågår:

Colleagues and friends!

I have a special place for South Africa in my heart, and every time I come here I gain new perspectives on life. You see, my wife comes from this country and we are in fact sitting in her Alma Mater right now. She has taught me a lot about life here during Apartheid – about the system, about forces for good and about people’s struggles. Life here is quite different from back home in Sweden. Here people come and visit, stay over, have lunch, dinner, and then stay a little longer. In Sweden everything is scheduled. Sometimes when we are at our home here we receive a special visitor. This man fascinates me.  He is something of a genius. He has a knack for solving complicated problems with limited means. This does not mean he finds simple or sloppy solutions. On the contrary, he can create something beautiful and impressive using things that others have discarded.

One time we were sitting and discussing solar panels. He had read up on the area, and thanks to my many years in that sector I could quickly see that he knew what he was talking about. Inverters, conversion efficiency ­– it was all clear to him, and using parts from this and that he had succeeded in putting together a functioning, battery-run solar panel installation that powered the lights in his house.

I think about him from time to time. Sometimes I think he could well have been a professor or research leader if he had gotten the chance. Or perhaps having access to resources would have made him less creative. It’s hard to say.

Throughout my life, I have been most creative in situations where we have been given clear and exacting requirements, when I have been part of a group that identified shared goals and then jointly tried to solve the Gordian Knot created by the problem in question.

As I said ­­–  everything in Sweden is scheduled, ordered and clearly defined. This can be good, but it also boxes us in and narrows the options. We need to see the world through other people’s eyes sometimes. To open our minds. Working together is a great way of achieving this. 

And it seems you all agree. 

In the last few years, collaboration between South Africa and Sweden has grown tremendously. SASUF has played a key role in this development. What makes this collaboration stand out is the amazing commitment from the participants in both countries. 

Just this week, more than 80 workshops are taking place across South Africa, all of which have been organised from the bottom up by students, researchers, and teachers who share the conviction that collaboration is key to our future prosperity. It’s heartening to see such enthusiasm and dedication to building a better future for all.

I’m particularly impressed with the SASUF Student Network, which comprises almost 800 students. This week, they’ve organised satellite events and will be hosting a student summit here at the University of the Western Cape. Their hard work and dedication are truly commendable, and they’re all involved in shaping a better future for students in both countries and globally.

But it doesn’t end there. 

The SASUF conference is also a place to meet new colleagues and develop new ideas for research. Countless projects have been initiated as a result of this forum. With poster sessions and workshops on topics like antibiotic resistance, preventing childhood malnutrition, beekeeping, public transport, and many more, there are plenty of opportunities to explore new partnerships over the coming days.

The strong relationship between our two countries rests today on a foundation of mutual trust, collaboration and exchange. SASUF brings us together to discuss and tackle the challenges facing the world today. By working together, we can build a brighter future for all.

Personligen vill jag säga hur fantastiskt det är med ett universitet med alla de olika discipliner och kompetenser som finns. Det var egentligen det som gjorde början på det som jag jobbat med i mitt liv möjligt. Jag hade läst egyptologi med Rostislav Holthoer på Gustavianum. Jag visste att det fanns tusentals mumier i våra egyptologiska samlingar. På tandemacceleratorlabbet kunde de bestämma åldern på mina prover. Jag lärde mig molekylärbiologi på Wallenberg-lab med Per Pettersson som var i framkanten med de teknologier som kom på 80-talet och allt på femton minuters gångavstånd. Det är det som gör ett sådant här fullskaligt universitet så unikt, en miljö som möjliggör saker som annars skulle varit omöjliga.

Svante Pääbos spontana tacktal som han höll på lunchen i Rikssalen samma dag som han föreläst i universitetsaulan under Nobelveckan har följt med mig i tankarna sedan dess.

Den unika miljö som han talar om, att allt finns inom nära räckhåll och att vi kan gå från en världsledande forskningsmiljö till en annan på en kvart är ju helt otroligt. Svante Pääbo förstod att utnyttja det, att föra samman kunnande från flera områden och med tiden gav det resultat som förändrat vår syn och kunskap på evolutionen.

Specialisering är viktigt, men varje specialisering, varje excellent miljö och kunskapsinriktning måste reflektera över sin position i det stora sammanhanget. Inte hela tiden, men lite då och då behöver vi höja blicken.

I den andan höll vi ett rektorsseminarium härom veckan i Humanistiska teatern. Seminariet leddes av Claes Fredrik Helgesson från Circus och många kloka tankar luftades. Panelen, bestod av Lisa Ekselius, WOMHER (Women’s Mental Health during the Reproductive Lifespan). Erik Melander, Alva Myrdal-centrum för kärnvapennedrustning. Linda Wedlin, Demokrati och högre utbildning. Linus Sandegren, Uppsala Antibiotic Center. Individuellt och i samtal lyfte de sina erfarenheter och bjöd på kloka insikter kring hur vi kan tänka mindre disciplinärt och mer på behoven av att hitta lösningar på problem oberoende av organisatorisk tillhörighet.  Det var spännande, inspirerande och gav mersmak. Flera ifrågasatte till och med föreställningen kring hur man egentligen kan arbeta på något annat sätt om uppgiften är att angripa samhällsutmaningar. Ett stort tack till alla som deltog och själv kommer jag tänka vidare på det som ställer hinder i vägen för tvärvetenskap.

Ett sådant hinder som nämnes under seminariet och som flera varit inne på är att vi har ett ekonomiskt system där finansieringen och fördelningen är stelbent både vad gäller studenter som vill läsa en kurs som passar bättre vid en annan institution eller för en forskare som behöver lånas in eller samarbeta och då arbetar vid en annan fakultet.

Hur ska vi göra för att inte överadministrera? Vad krävs för att institutionerna ska kunna dra nytta av samarbeten på lika villkor?

Men det är inte bara vi som behöver lyfta blicken. Det gäller också politiken. Snart kommer forskningspropositionen och från universitetet ska vi komma med våra inspel och synpunkter. Vi tänker fortsätta lyfta basanslagens betydelse. Finansiering och rätten att själva prioritera hör till den akademiska frihetens fundament.  I vårt inspel ska vi kritisera den ersättning som vi får för utbildningen, det vi kallar prislapparna som urholkats så till den grad att vi idag inte kan ge tillräckligt mycket lärarledd utbildning till våra kunskapstörstande studenter. Utbildningsfabriken är så slimmad den någonsin kan bli och det är inte rätt – mot studenterna, mot våra principer, mot framtiden.

Här måste vi förklara att verklig kunskap och kunskapsförmedling kräver tid. Kanske är det också dags att vi gör tydligare uppdelningar mellan högskolesveriges aktörers olika roller. Som forskningsuniversitet har vi en särskild roll och funktion för dem som vill gå vidare från grundutbildning till att fördjupa sig. Det måste vi värna.

Jag vill också trycka på hur ett universitet hänger samman, hur delarna bildar helheten.

Utgångsläget för ett bra gensvar känns just nu ganska bra. Vid utbildningsminister Mats Perssons senaste besök fick jag intrycket av att vi verkade vara överens om hur viktig den långsiktiga grundforskningen är för att skapa kunskap om det vi inte vet något alls om idag.

Jag ser också att vi i inspelet har en uppgift i att berätta att Uppsala universitet, vår forskning och utbildning är ett. Småskvättar med riktade pengar är inte egentligen vad vi vill ha. Det finns en uppgift i att pedagogiskt förklara hur universitetet hänger samman och sprida kunskap om vårt arbete och vårt synsätt.

Precis som Pääbo menar jag att närheten, de öppna dörrarnas pedagogik är vår styrka och vårt universitets unika möjlighet att vara fantastiskt. Det ska vi lyfta i vårt inspel till forskningspropositionen.