Svenska universitets internationella engagemang utmanas nu av regeringens politik. I december kom besked om stopp i forskningsbiståndet och den 27 juni meddelade Vetenskapsrådet att regeringen ändrat deras regleringsbrev så att rådet inte längre kan dela ut medel inom den särskilda utlysningen för utvecklingsforskning. Besluten slår hårt mot framgångsrik och viktig forskning, mot våra internationella samarbeten och mot Sverige som forskningsnation. Besluten kommer i förlängningen påverka både vår konkurrenskraft och tillväxt negativt.

För ett litet land som Sverige, vars välstånd är beroende av internationell handel och samarbete inom EU, är internationella forskningssamarbeten nödvändiga. Att det förhåller sig så är uppenbart och därför är det inte konstigt att reaktionerna på regeringens hantering blivit många. För den breda allmänheten drunknade trots det den första debatten kring biståndet delvis i det höga tonläget i diskussionerna kring hur regeringen vill öka kontrollen över universitetens styrelser som ett led i en stärkt säkerhetspolitik. Jag menar att besluten hänger samman genom att kortsiktighet och okunskap tycks stå i vägen för genomtänkta beslut.

Till att börja med valde regeringen att skära ner biståndet. Kanske blev signalpolitiken viktigare än omtanken om de forskningssamarbeten som biståndet också omfattar. I vilket fall som helst är det beklagligt eftersom dessa samarbeten, som utvecklats under lång tid, skapats med insikten att våra lösningar och problem hör samman med andras – precis som brukar påpekas i debatten kring både klimat- och migrationsfrågan. 

Säkert kan svenskt forskningsbistånd bli bättre och för många verkar sannolikt resonemanget med nedskärningar rimligt när Sverige står i ett kärvt ekonomiskt läge – vi talar ju om stora pengar. Jag har stor förståelse för att omprioriteringar av både bistånd och forskningsmedel behöver göras. Men för den som lyfter blicken är det lätt att se att nödslakt av forskningssamarbeten i förhållande till ekonomiskt svagare länder riskerar viktiga värden både för Sverige och för utvecklingen globalt. Ett välfungerande system som det som byggts upp i International Science Program – ISP – riskerar att gå om intet efter 60 framgångsrika år. Dessutom går nedskärningsbesluten stick i stäv mot vad Sverige driver på EU-nivå där regeringen säger sig vilja verka för ett Europa som står starkare i världen, fördjupar internationellt handelssamarbete och tar ledningen i frågor som digitalisering och klimatomställning – med just forskning och innovation som grundval. Det är svårt att se hur denna strategi ska kunna lyckas om Sverige och andra EU-länder var för sig skär ner sina program för forskningssamarbete i förhållande till de regioner som ligger längst efter.  

Nu kommer ytterligare ett dråpslag – ändringen i Vetenskapsrådets regleringsbrev som stryper den särskilda utlysningen för utvecklingsforskning – forskningsmedel som tilldelats ur biståndsbudgeten. Beslutet innebär att den pågående utlysningen för 2023, som för närvarande befinner sig i en beredningsprocess, avbryts med omedelbar verkan.  

I hela Sverige slår det hårt. Om vi bara tittar på Uppsala universitet betyder det närmare 110 miljoner kronor under fem år. Excellenta internationella forskningsmiljöer inom bland annat Statsvetenskap, Kvinnors och barns hälsa, Freds och konfliktforskning, Kulturantropologi, Cell och molekylärbiologi, Materialvetenskap, Fysik och astronomi, Informationsteknologi och Medicinska vetenskaper drabbas. Det är ingen liten sak. Neddragningarna kommer plötsligt och påverkar planering och personal både i Sverige och i samarbetsländer. Projekt står oväntat ofinansierade och etablerade internationella samarbeten riskeras. Inom universiteten har vi reagerat kraftigt och inom alla samarbetsorgan som vi agerar i gör vi vad vi kan för att påverka situationen. 

Jag vill vara tydlig med att utan internationella samarbeten skulle en stor del av vår forskning bli marginaliserad, att ett forskningsuniversitet per definition befinner sig på en global arena. För den insatte leder det automatiskt till insikten att Sverige behöver en politik som underlättar för universitet att bedriva de samarbeten som krävs för att vi ska kunna bidra till att lösa samhällsproblem och stärka Sveriges konkurrenskraft och välstånd. Därför måste alla åtgärder som riskerar att försvåra arbetet att fördjupa internationella samarbeten noga prövas mot principer som proportionalitet och nödvändighet. Regeringens agerande är olyckligt och har genomförts utan varken öppen process eller dialog med berörda parter. 

Regeringen måste ta det ansvar som vilar på den och mobilisera de internationella samarbeten som öppnar dörrarna för Sverige inom EU och globalt.