För en vecka sedan samlades hela Sveriges universitets och högskolors högsta ledningspersoner här i Uppsala. Det var med anledning av SUHF:s årliga förbundsförsamling. Vid dessa möten är det brukligt att det lärosäte som är värd för mötet väljer ett tema som kan intressera och engagera. Vi valde: Demokrati och globalt engagemang inom akademin. 

Dagen var delad i sessioner. Den första hade rubriken: Om nutida ideal inom demokrati och akademins globala engagemang, med talarna: Linda Wedlin (UU), Malek Finn Khan (FOI) samt Ulrika Björkstén (Vetenskap & Allmänhet). Den andra: Om demokrati och politik i akademin, och på campus, med talarna Anne Ramberg (UU) och Cecilia Uddén (SR). Därefter följde ett panelsamtal med studentperspektiv om temat. Deltog gjorde: Rasmus Lindstedt, SFS, Isidore Brommare, Utrikespolitiska Föreningen, Arvid Rutgersson, UPaD, Hedda Ottesen (doktorand i global hälsa), Sara Holmström (doktorand i offentlig rätt) Robert Egnell (FHS), Linda Wedlin. Dagen avslutades med ett samtal med tidigare minister Leif Pagrotsky.

Under sessionerna var det många svåra frågor som lyftes fram och diskuterades. Som det ofta blir fastnade några formuleringar mer än andra. Linda Wedlin berättade om hur hon brukar hålla en brandtalsföreläsning till studenterna om vad akademisk utbildning är, om forskningens villkor och om den vetenskapliga metoden. Hon lyfte fram hur vi inom akademin ska låta argument mötas – inte åsikter, hur det inte ska spela någon roll vem som säger något utan bara hur argumentet håller eller inte håller. Cecilia Uddén, i sin tur, talade om att man brukar säga att det första offret i ett krig är sanningen, men att det inte längre är ett bra uttryck. Hon sa att det i dagens polariserade värld är många som gör anspråk på att äga det de kallar sanning och att man istället kan konstatera att det inte är sanningen utan tvivlet som offras först. Ifrågasättandet av den egna ståndpunktens riktighet är det som dör i anfallets första våg. 

Sedan dess har jag funderat på det som sas. 

Den vetenskapliga metoden
Den vetenskapliga metoden beskrivs på olika sätt inom olika discipliner, men alla har gemensamt att de beskriver system för att närma sig något sannare, mer korrekt än det som fanns tidigare. Jag har använt mig av en modell i tre steg: 

  1. Observation/idé/nyfikenhet
  2. Hypotes/modell
  3. Test

Sen kommer nästa sväng. Re-search. Resultatet av 3 blir en ny utgångspunkt under 1. Så snurrar det på. 

Insikten är att det vi vet är närmevärden. Kunskapen och vetenskapen är en strävan mot det objektivt sanna – som vi aldrig kan vara säkra på vad det är. Med nyfiken blick letar vi svar och brister i våra modeller och argument. I allt vi gör finns nyfikenheten som sporre och tvivlet som motor. Det är också min drivkraft. 

Därför var Linda Wedlins ord om brandtalet till studenterna och Cecilia Uddéns ord om tvivlet som går förlorat i vår polariserade värld ord som fick mig att reagera. 

Demokratin och vår roll
De senaste åren har vi talat mycket om hur demokratin hotas, hur algoritmerna gör att vi hamnar i bubblor ännu mer än tidigare, hur polariseringen gör att samtalen inte blir annat än replikskiften. Vi ser hur en forskares data ställs mot åsikter, som om de hade samma värde och tillhör samma spelplan. Äpplen jämförs med päron, det direkta mötet mellan argument blir lidande och diskussionen blir en åsiktslista från involverade parter som hävdas utan att ifrågasättas. 

Jag tänker att vi inom akademin har mer att förlora än många andra på den här utvecklingen. Universitetet är ingen isolerad ö och när vi dras med i en megafonkultur där individens varumärke framhävs mer än argumentens värde riskerar vi i förlängningen en åsiktsfundamentalism och en utarmning av det undersökande och utforskande som utgör basen för all akademisk verksamhet. 

Min åsikt har alltid varit att likriktning ofta är skadligt. Jag tror att det är sant att debattklimatet i vårt land lider av bristen på öppenhet för att ompröva våra ståndpunkter och att vi behöver samtala mer över generationsgränser. Inom akademin uppfattar jag att det finns ett glapp mellan påståendet att vilja ha ett öppet samtalsklimat och dialog och hur det i praktiken går till. Vi visar ibland överdriven hänsyn i viljan att inte såra istället för att etablera ett samtalsklimat där utgångspunkten är att alla vill väl, men att vi kan ha olika synsätt. Jag tror också att det i förlängningen är farligt att likställa åsikter med argument och jag vet, med säkerhet, att det finns en uppgift för oss som lärosäte att förklara skillnaden. 

Utan tvivel är man inte klok, sa Tage Danielsson.