I måndags hade vi ett seminarium om akademisk frihet som uppmärksammats i media. Uppmärksamheten hänger samman med att seminariet blev avbrutet av demonstranter som ville att universiteten i Sverige ska fördöma Israel och avbryta alla samarbeten med universitet och forskare hemmahörande i Israel. Ett budskap som till att börja med var genomtänkt men som efter hand och framför allt utanför lokalen eskalerade och blev grövre, mindre nyanserat och mer fientligt mot staten Israel och dess befolkning.

Jag har bett professor Linda Wedlin, Programchef för forskningsprogrammet Demokrati och högre utbildning, som var medarrangör av seminariet, att ge sin syn på måndagens seminarium.

* * * * *

Vår temavecka om akademisk frihet väcker avund bland kollegor på andra lärosäten, både i Sverige och utomlands. Möjligheten att få engagera sig i en viktigt men också svår fråga, och på djupet diskutera och tillsammans reflektera är avundsvärt. I årets upplaga har fokus varit på internationella perspektiv på akademisk frihet, och vi har tagit del av erfarenheter från såväl Afrika, USA, Ungern, Indien och Turkiet, liksom reflektioner om hur Sverige ligger till i jämförelse med våra europeiska grannar.

Under måndagseftermiddagen var det dags för rektorer och en tidigare utbildningsminister att ta plats på golvet i Humanistiska teatern för samtal om hur svenska lärosäten praktiserar sin akademiska frihet. Det var detta samtal som blev avbrutet av högljudda, men också i delar vältaliga, protesterande. Det yttrande som lästes upp, och som vår publik respektfullt lyssnade till, var i stora delar välformulerat, genomtänkt, och alldeles tydligt viktigt. Men tyvärr drunknade budskapet i det kaos som fyllde teatern och sedermera också korridoren utanför.

De protesterande ville framföra sin åsikt. Det är fullt förståeligt. Det är viktigt att känna att man blir lyssnad på. Men det finns villkor. Ett är att man är beredd att lyssna på andras argument och ståndpunkter, inte bara framföra sin egen. Ett annat är att respektera att vi kan tycka olika. Oavsett hur vi enskilt eller i grupp landar i en viss fråga, kan vi alla lära oss något genom att diskutera, argumentera och gemensamt reflektera.

Betydelsen av en nyanserad och respektfull debatt är kanske särskilt viktigt att påminnas om när vi diskuterar svåra och känsloladdade frågor. Bara några dagar tidigare hade en partiledare i Sveriges riksdag meddelat sin avgång med hänvisning till hot och hat relaterad till sin roll i samhällsdebatten. Kanske gjorde detta att obehaget många av oss upplevde i och utanför teatern denna dag fick tydligare konturer.

Stöket i och utanför teatern gjorde det inledningsvis omöjligt att genomföra samtalet som planerat. Teatern utrymdes. Under utrymningen fick jag en försiktig fråga från en kollega om det inte var någon av rektorerna som kunde tänka sig att prata med de protesterande? Jag vågade drista mig att svara att alla i panelen var beredda att såväl prata som lyssna. Men vem skulle de prata med? Moderators inbjudan till samtal medan vi var kvar i teatern viftades omedelbart bort; andras försök till samtal utanför teatern i ett senare skede var likaledes förgäves. Hur kan vi få dialog med dem som inte vill?

Att bereda plats för öppna samtal om svåra frågor är en av forskningsprogrammets ambitioner, och ett av universitetens demokratiska uppdrag. Sådana samtal kräver goda förutsättningar: kloka och förberedda paneldeltagare, en engagerad och kunnig moderator redo att ställa kritiska och skarpa frågor, en intresserad publik, bland annat. I det avseendet var vi redo. Manegen var krattad. Frågan om universitetens ansvar och röst i den offentliga debatten, bland annat rörande Israel och Palestina, fanns med på agendan. Det var synd att det inte blev som det var tänkt. Det är ännu mera synd att gruppen som störde oss inte kunde se möjligheterna som faktiskt erbjöds i detta rum vid denna tid – möjligheterna till samtal, nya insikter och perspektiv, och möjligen också ett tillfälle för ökad ömsesidig förståelse.

Samtalet vi till slut lyckades få till var bra och viktigt. Med den akademiska friheten följer ett stort ansvar, däribland ansvaret att stå upp för värderingar och principer som är viktiga för oss och för samhället. När, var och hur det ska göras är inte självklart. Där behöver vi diskutera, mycket, ofta och med många. En av mina egna slutsatser efter veckan är att vi behöver bli bättre på att engagera såväl kollegor, studenter som allmänheten i frågor om akademisk frihet. Och vi behöver fortsätta erbjuda rum för öppna samtal om svåra frågor. Utmaningen är förstås att göra det om de rum vi erbjuder inte längre upplevs trygga.