För några dagar sedan gick Jürgen Habermas ur tiden. Han var en av vår tids stora filosofer och för två år sedan (2024) fick han Skytteanska priset för sina stora insatser för att han ”ständigt påmint om, teoretiskt och empiriskt, hur hela demokratins livskraft vilar på förmågan och viljan att genom kommunikativt handlande respektera medmänniskan och med den utgångspunkten kritiskt argumentera och samtala”.

En av hans insikter som jag har försökt att ta till mig är att lyssna till argumentet i sig, oavsett avsändare. 

En annan berör förtroendet mellan oss, hur samhället bygger på att vi kommer överens och att vi litar på varandra. Att tilliten bygger på att vi vågar och kan säga som det är. 

Många vittnar om Habermas stora betydelse, jag tror att det viktigaste vi kan göra för att hedra hans minne är att försöka ta till oss hans budskap. 

Jag har bett Li Bennich-Björkman, innehavaren av Skytteanska professuren vid Statsvetenskapliga institutionen och ordförande i priskommittén för Skytteanska priset, gästblogga om Habermas, hans påverkan på världen, politiken, det filosofiska och politiska samtalet och på Uppsala universitet. 

Omgiven av – språket och samtalet: Arvet efter Habermas  

För länge sedan läste jag Borgerlig offentlighet. Titeln var föga insmickrande, men analysen av hur en läsande, skrivande och diskuterande borgerlighet växte fram i Västeuropa från 1700-talet och framåt gjorde ett bestående intryck på mig. I de samtal som började äga rum inom borgerligheten när kyrkans och hovets makt minskade under 1700-talet, ville man nå varandra och bekanta sig med varandras föreställningsvärldar. Uppkomsten av denna typ av samtal är nära kopplad till läskunnighetens framväxt och förmågan att ta del av texter i press och litteratur. Språket utgör det unika mänskliga sättet att kommunicera.

Författaren, Jürgen Habermas, gick ur tiden i förra veckan. År 2024 fick han Skytteanska priset i statskunskap. Då var han 94 år, fortfarande verksam som skribent och i sitt hemland Tyskland en gigant som “public intellectual” – “filosofen”, kort och gott. Skulle han komma till Uppsala för att ta emot priset? Skulle han orka? Vi som arbetade med priset hoppades innerligt. Många hörde av sig och ville vara med i universitetsaulan och lyssna till honom. Habermas var en gigant också i Sverige; han hade präglat flera generationer av forskare och intellektuella inom flera discipliner.

Jürgen Habermas föddes 1929. Han hade gomspalt och opererades direkt vid födseln. Som femåring genomgick han ytterligare en operation. Resultatet förbättrades, men ett talfel kvarstod livet igenom. Detta tycks tidigt ha fått honom att reflektera över betydelsen av verbal kommunikation – människans sätt att nå fram till varandra och uppnå genuin förståelse, ibland igenkänning.

Som för så många andra pristagare är det personliga ofta knutet till de forskningsfrågor man ställer. Många decennier senare kom dessa erfarenheter till uttryck i hans storverk The Theory of Communicative Action. Där drar han en tydlig gräns mellan ett instrumentellt sätt att kommunicera – avsett att övertyga – och det kommunikativa handlandet, som syftar till att förstå den andres utgångspunkt, dennes undran, kritik eller tro. Det instrumentella kan till exempel ta sig uttryck när Simona Mohamsson upprepar: ”Vi tar ansvar för Sverige.” Hade hon bara en gång lagt till: ”Och nu vill jag veta vad ni, mina medlemmar tycker”, hade något förändrats. Enligt Habermas skulle detta kunna vara början på en icke-hierarkisk kommunikation med syfte att närma sig varandra.

Habermas långa liv innebar att han personligen upplevde stora delar av Tysklands och Europas moderna historia. Född 1929, när nazisterna växte sig starka och dess ledare Adolf Hitler snart skulle bli rikskansler, var han barn under nazismens tilltagande brutalitet. Efterkrigstiden präglades av ett raserat och moraliskt komprometterat Tyskland, där det tog lång tid innan en uppgörelse med den egna historien blev möjlig. 1970-talets blodiga revolt, manifesterad i Baader-Meinhof-ligan, riktades mot föräldragenerationens tystnad och visade tydligt vad brist på kommunikation kunde leda till. Men Habermas fick också uppleva den närmast mirakulösa omvandlingen av den tyska politiska kulturen till att bli ledande i det fredsprojekt som Europeiska unionen utgör. Att kalla Habermas europé är därför helt rimligt.

Han formades inte bara av historien, utan också av en intellektuell europeisk tradition som idag nästan framstår som ett minne. En tradition där disciplingränser inte stod i centrum, utan där en mer holistisk syn på kunskap om människan och hennes villkor dominerade. Trogen denna tradition – som vilar på tänkare som Karl Marx, Émile Durkheim, Max Weberoch Norbert Elias – har Habermas lämnat avgörande bidrag till förståelsen av både den europeiska offentlighetens framväxt och frågan om vad som ytterst gör demokrati möjlig.

Jürgen Habermas kom aldrig till Uppsala. Han hade köpt biljett, men i sista stund blev hans hustru sjuk. När vi talades vid upplevde jag hans besvikelse som genuin. I universitetsaulan var det i stället hans barnbarn, Antonie Habermas, som tog emot priset. Inför en högtidligt rörd publik läste hon det tal han hade förberett.

Jag låter Jürgen Habermas egna ord avsluta denna betraktelse. Hans starka oro för att den livaktiga och tänkande offentliga sfär som ger demokratin syre håller på att förtvina skiner igenom:

– I en sådan offentlig sfär måste flera konkurrerande men tillräckligt välgrundade och genomtänkta allmänna åsikter kunna utvecklas kring relevanta frågor som kräver politiska beslut. I dag håller även de historiska former i vilka nationella offentliga sfärer har utvecklats på att bryta samman. De är inte längre inkluderande, utan riskerar att upplösas i fragmenterade och särskilda offentligheter som antingen globalt slits sönder eller lokalt halvprivatiseras.

– Det deliberativa inslaget i den demokratiska beslutsprocessen hotas för närvarande även från ett annat håll. Jag syftar på fenomenet högerpopulism, som fortfarande tycks vara på uppgång i USA och i kärnländerna i det gamla Europa. Men i stället för att dra förhastade slutsatser bör vi erkänna att vi ännu inte riktigt har greppat detta oroande fenomen.

Li Bennich-Björkman