(In English: 100 years in the shadow of the Institute for Racial Biology)
För 100 år sedan öppnades Statens institut för rasbiologi här i Uppsala. Det var litet med bara några få anställda, men det skulle markera en ny era, om det fanns ingen tvekan. Beslutet om inrättandet var väl förberett. En ”folktypsutställning” 1919 hade fått stort genomslag och banat väg. Klubbandet av beslutet vilade på en riksdagsmotion som undertecknats bland annat av den tidigare statsministern och högerpolitikern Arvid Lindman och – kanske mer känd idag – Hjalmar Branting, Socialdemokraternas förste statsminister. I riksdagen hade debatterna som följt på motionen i stort sett andats samstämmighet. Betydelsen av institutet ansågs stor och de flesta var eniga om att det var bråttom att komma igång. De invändningar som luftades var främst organisatoriska: skulle institutet vara fristående eller ingå i universitetet? Beslutet blev att det skulle vara fristående och först 1959 togs det över av universitetet varvid det ombildades till en institution för medicinsk genetik.
Argumentationen var enkel och begriplig. Sverige skulle bli ledande inom det nya moderna området vilket beskrevs som avgörande för folkhälsan. Dels för att ärftliga sjukdomar skulle kunna spåras och hindras att breda ut sig, dels för att de skadliga effekterna av att blanda vad som uppfattades som högre och lägre stående ”raser” skulle undersökas och motverkas. Argument hämtades från djur och växtriket. Artur Engberg, som tio år senare skulle bli ecklesiastikminister och därmed högsta ansvariga för den svenska skolan, påpekade till exempel att: ”Det underliga är ju, att medan vi äro ytterst angelägna om att föra stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi icke alls angelägna om att se till, huru vi skola bevara vår egen svenska folkstock”.
Arvet hade kommit i ropet som huvudsaklig förklaringsmodell också för människans egenskaper. Talet om rasers olika värde i det sammanhanget väckte få protester eftersom sådana idéer var etablerade sedan länge, inte minst på grund av kolonialismen och slavhandeln. I och med att den mendelska genetiken år 1900 återupptäcktes fick de dessutom stärkt vetenskaplig legitimitet. Därmed öppnade sig verkligen möjligheten att undersöka genetikens betydelse vetenskapligt, men de etablerade värderingarna försvann därför inte, i vissa avseenden förstärktes de snarare.
På nyåret 1922 startade verksamheten. Uppdraget var att kartlägga befolkningen genetiska profil, både med avseende på majoriteten, som ansågs tillhöra den ”nordiska rasen”, och för minoritetsgrupper såsom samer, finnar eller vallonättlingar. Allt skedde i vetenskapens och folkhälsans namn. Men institutets ledare, läkaren Herman Lundborg, var en typisk representant för den rasbiologi som grundade sig på föreställningen om genetikens avgörande betydelse för både fysiska och psykiska egenskaper, vilka dessutom klassades som mer eller mindre värdefulla. Detta gällde både inom samma ”ras”, där könsskillnader och sociala skillnader sågs som främst genetiska, och för skillnader mellan ”raser”, som klassades som genetiskt högre eller lägre stående. Lundborg kom att ägna en stor del av sin tid åt att samla material om den samiska folkgruppen, främst för att han såg uppblandning av den ”nordiska rasen” med den samiska som ett hot. Detta var inte i linje med vad statsmakten förväntade sig och sameforskningen fick därför kritik. Man kan samtidigt fråga sig varför den alls tilläts fortgå.
Utifrån dagens perspektiv är skillnaderna vad gäller medicinsk-etiska synsätt jämfört med det tidiga 1900-talet påtagliga. Uppenbart är att individens intressen sågs som mindre viktiga än idag. Kunskapsläget var dessutom tunt och inom rasbiologin föregick svaret ofta frågan. Tanken att olika individer hade ”bättre” eller ”sämre” genetiska förutsättningar, och att detsamma gällde ”raser” var en utgångspunkt för sådana som Lundborg snarare än ett föremål för undersökning. En annan komponent är att de som undersöktes inte ansågs vara viktiga att lyssna på. Läkarens auktoritet var mycket stor i samhället i stort och i relation till patienter eller forskningsobjekt, i synnerhet om dessa tillhörde redan utsatta grupper.
Det är inte så vi bedriver vetenskap. Varken nu eller då var det god forskning att arbeta på det sätt Lundborg gjorde. Men exemplen på skygglappar och tunnelseende i historien är många. Det ligger i farans riktning att övertramp görs när ideologi och förutfattade meningar styr över tolkningen av fakta.
Att som institutet gjorde dela upp, sortera och gradera människor var alltså för hundra år sedan inte främmande på samma sätt som det är idag. Jag tänker på min egen fru som växte upp med Apartheid i Sydafrika. Ett system som gjorde skillnad på människor utifrån härkomst och hudfärg. Det tog lång tid av protester innan systemet föll. Jag tänker på hur det kändes för min fru när hon fick bilda välkomst-kommitté och ta emot Nelson Mandela när han släpptes ut ur Victor Verster-fängelset nära hennes hemstad Wellington den 11 februari 1990. Det är bara lite mer än trettio år sedan.
Vår dom är hård över rasbiologin och vi måste komma ihåg att den inte var enbart Lundborgs verk. Han fick inte sin plattform i ett vakuum. Rasbiologin exemplifierar en utbredd människosyn där mindre hänsyn togs till individens intressen än statens eller nationens. I synnerhet gällde detta individer som tillhörde grupper med lägre status än den manliga vita medelklassen. Samma mönster återkommer i samband med till exempel tvångssteriliseringarna och introduktionen av lobotomi, där i båda fallen socialt utsatta kvinnor drabbades värst. Den medicinska etik som fanns före andra världskriget var mycket annorlunda än den som skulle växa fram senare. Det samma gäller de allmänt vedertagna synsätten med avseende på etniska minoriteter, kön, och inte minst dem med svårast mentala funktionsnedsättningar.
Jag har inför den här dagen tänkt mycket kring hur vetenskapen, när den tjänar politiska syften, riskerar att kidnappas. Hur vetenskapen ibland kidnappar sig själv. Jag vill också lyfta frågor om vilka områden av idag som kommer att kritiseras av våra efterträdare. Hur kommer domen över vår senfärdighet i klimatfrågan bedömas? Hur kommer vi se på att tekniken inom artificiell intelligens får springa på samtidigt som lagstiftning, etik och moral hamnar på efterkälken? Hur långt har vi egentligen kommit vad gäller synen på andra kulturer? Förstår vi ens hur exkluderande vårt universitet kan uppfattas?
Här har vi vår uppgift. Vi är ett universitet! Här ska samtalet och diskussionerna få ta plats. Här behöver vi inte vara överens och tycka lika, här ska inte sanningen dikteras av majoriteten. Istället ska vi fråga vad kan vi lära oss? Vilka röster var det som inte hördes då? Vilka hörs inte nu? Forskning handlar om att pröva, bevisa, motbevisa, justera och pröva igen.
Nu minns vi bildandet av ett institut. Med anledning av att det är hundra år sedan inrättandet sätter vi ljuset på en del av Sveriges mörka historia. Glömska, tystnad och förnekelse är kunskapens värsta fiende. Låt oss alltid minnas även det feltänkta som gjorts i vetenskapens namn så att vi kan göra bättre.
