Varje år lämnar lärosätena in data till ett antal organisationer och företag som rankar lärosäten runt om i världen. I Uppsala har vi valt att framför allt följa tre listor: Times Higher Education, QS samt Shanghai-rankningen. Det finns många fler, men dessa tre tillhör de mer etablerade. I sina mätningar lägger de tyngdpunkten på olika aspekter av lärosätenas verksamhet med metoder som alltid kan ifrågasättas. De mäter knappast kvalitet på det sätt vi själva gör.
Ska vi då alls bry oss om rankningslistor? De har definitivt betydelse för vår attraktionskraft internationellt och inte minst för vår studentrekrytering. Ska vi lyckas attrahera de bästa behöver vi vara internationellt konkurrenskraftiga på rankningslistorna. Vissa stipendier för internationella studenter gäller till exempel bara för lärosäten på topp 100-listan. Vi behöver alltså förhålla oss till att rankningar finns och erkänna att de spelar roll i vissa sammanhang. Det finns också en del intressant information att utläsa i beräkningarna, sådan som vi själva redan intresserar oss för, exempelvis publiceringsdata.
Varje gång en ny rankning kommer förväntas vi som universitet kommentera placeringen och det vanliga är då att vi säger att man alltid ska ta rankningar med en nypa salt. Metoderna har brister och mäter olika saker, så det är inte konstigt att placeringen varierar. Vi är glada åt att vi är med på listan, men gör inte så stor sak av det, säger vi. Men samtidigt ser vi en sjunkande trend för svenska lärosäten, som nog visserligen inte beror på att vi har blivit sämre, utan snarare på att lärosäten i andra delar av världen, inte minst i Asien, utvecklas snabbare. De satsar stort, publicerar sig allt starkare, och klättrar på listorna. Det är inget vi kan strunta i.
Synen på rankningars värde spretar och engagerar många. Under hösten har vi lyft och diskuterat frågan om rankning i ledningsgruppen, på dekandagar och prefektmöten. Det har varit en bra och nyttig diskussion som har landat i att vi vill jobba mer systematiskt med rankningar, utan att göra avkall på våra egna prioriteringar. Rankningslistor är inget argument för att styra om vår forskning och utbildning. Vi står starkt eniga i att vi är och ska vara det breda universitetet med stark integritet. Bredden är vår själ, dessutom en viktig grund för tvärvetenskapliga initiativ, och spetsen är vår stolthet. Vi ska förstås inte heller sluta göra sådant som inte mäts i några rankningar. Att till exempel bidra med vetenskapligt förankrade remissvar i olika frågor är ett mycket viktigt arbete i vår målsättning att bidra till en bättre värld. Skulle rankningsorganisationernas poängsystem få styra universitetens vägval skulle vi inte bara förlora oberoende och akademisk frihet, utan världen skulle också få tråkigare, mer likriktade och sämre universitet. Så det gäller att agera klokt.
Inom universitetet skapas nu en grupp med akademiska företrädare som ska ta fram en väl avvägd plan för hur vi kan arbeta med rankningarna framöver och vilken vår målsättning ska vara. Universitetet tycks till exempel halka efter i publiceringsindikatorerna, vilket förstås är intressant att titta närmare på. Att publicera vetenskapligt är en kärnuppgift som har betydelse för varje forskares karriär. Och hur studenternas potentiella arbetsgivare ser på Uppsala universitet i de så kallade ryktesmätningarna är definitivt inte ointressant för oss och för våra studenter. Universitetet värnar ju kontakterna med företag och organisationer, det utvecklar vår verksamhet.
Att klokt använda andras bedömningar för universitetets utveckling kan bara vara till vår fördel, så länge vi gör det med kritisk blick, integritet och med universitetets mål och prioriteringar i fokus.
