Personligen vill jag säga hur fantastiskt det är med ett universitet med alla de olika discipliner och kompetenser som finns. Det var egentligen det som gjorde början på det som jag jobbat med i mitt liv möjligt. Jag hade läst egyptologi med Rostislav Holthoer på Gustavianum. Jag visste att det fanns tusentals mumier i våra egyptologiska samlingar. På tandemacceleratorlabbet kunde de bestämma åldern på mina prover. Jag lärde mig molekylärbiologi på Wallenberg-lab med Per Pettersson som var i framkanten med de teknologier som kom på 80-talet och allt på femton minuters gångavstånd. Det är det som gör ett sådant här fullskaligt universitet så unikt, en miljö som möjliggör saker som annars skulle varit omöjliga.

Svante Pääbos spontana tacktal som han höll på lunchen i Rikssalen samma dag som han föreläst i universitetsaulan under Nobelveckan har följt med mig i tankarna sedan dess.

Den unika miljö som han talar om, att allt finns inom nära räckhåll och att vi kan gå från en världsledande forskningsmiljö till en annan på en kvart är ju helt otroligt. Svante Pääbo förstod att utnyttja det, att föra samman kunnande från flera områden och med tiden gav det resultat som förändrat vår syn och kunskap på evolutionen.

Specialisering är viktigt, men varje specialisering, varje excellent miljö och kunskapsinriktning måste reflektera över sin position i det stora sammanhanget. Inte hela tiden, men lite då och då behöver vi höja blicken.

I den andan höll vi ett rektorsseminarium härom veckan i Humanistiska teatern. Seminariet leddes av Claes Fredrik Helgesson från Circus och många kloka tankar luftades. Panelen, bestod av Lisa Ekselius, WOMHER (Women’s Mental Health during the Reproductive Lifespan). Erik Melander, Alva Myrdal-centrum för kärnvapennedrustning. Linda Wedlin, Demokrati och högre utbildning. Linus Sandegren, Uppsala Antibiotic Center. Individuellt och i samtal lyfte de sina erfarenheter och bjöd på kloka insikter kring hur vi kan tänka mindre disciplinärt och mer på behoven av att hitta lösningar på problem oberoende av organisatorisk tillhörighet.  Det var spännande, inspirerande och gav mersmak. Flera ifrågasatte till och med föreställningen kring hur man egentligen kan arbeta på något annat sätt om uppgiften är att angripa samhällsutmaningar. Ett stort tack till alla som deltog och själv kommer jag tänka vidare på det som ställer hinder i vägen för tvärvetenskap.

Ett sådant hinder som nämnes under seminariet och som flera varit inne på är att vi har ett ekonomiskt system där finansieringen och fördelningen är stelbent både vad gäller studenter som vill läsa en kurs som passar bättre vid en annan institution eller för en forskare som behöver lånas in eller samarbeta och då arbetar vid en annan fakultet.

Hur ska vi göra för att inte överadministrera? Vad krävs för att institutionerna ska kunna dra nytta av samarbeten på lika villkor?

Men det är inte bara vi som behöver lyfta blicken. Det gäller också politiken. Snart kommer forskningspropositionen och från universitetet ska vi komma med våra inspel och synpunkter. Vi tänker fortsätta lyfta basanslagens betydelse. Finansiering och rätten att själva prioritera hör till den akademiska frihetens fundament.  I vårt inspel ska vi kritisera den ersättning som vi får för utbildningen, det vi kallar prislapparna som urholkats så till den grad att vi idag inte kan ge tillräckligt mycket lärarledd utbildning till våra kunskapstörstande studenter. Utbildningsfabriken är så slimmad den någonsin kan bli och det är inte rätt – mot studenterna, mot våra principer, mot framtiden.

Här måste vi förklara att verklig kunskap och kunskapsförmedling kräver tid. Kanske är det också dags att vi gör tydligare uppdelningar mellan högskolesveriges aktörers olika roller. Som forskningsuniversitet har vi en särskild roll och funktion för dem som vill gå vidare från grundutbildning till att fördjupa sig. Det måste vi värna.

Jag vill också trycka på hur ett universitet hänger samman, hur delarna bildar helheten.

Utgångsläget för ett bra gensvar känns just nu ganska bra. Vid utbildningsminister Mats Perssons senaste besök fick jag intrycket av att vi verkade vara överens om hur viktig den långsiktiga grundforskningen är för att skapa kunskap om det vi inte vet något alls om idag.

Jag ser också att vi i inspelet har en uppgift i att berätta att Uppsala universitet, vår forskning och utbildning är ett. Småskvättar med riktade pengar är inte egentligen vad vi vill ha. Det finns en uppgift i att pedagogiskt förklara hur universitetet hänger samman och sprida kunskap om vårt arbete och vårt synsätt.

Precis som Pääbo menar jag att närheten, de öppna dörrarnas pedagogik är vår styrka och vårt universitets unika möjlighet att vara fantastiskt. Det ska vi lyfta i vårt inspel till forskningspropositionen.