(Denna text är ett svar på en debattartikel. Eftersom både artikeln och debattsvaret ligger bakom inlogg på SvD väljer vi att publicera vårt svar här för kännedom.)
Utbildningsminister Mats Persson argumenterar i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 9 april 2024 för att färre studenter ska läsa fristående kurs och att resurserna istället ska läggas på teknikutbildningar.
Utbildningsministerns argumentation bygger på påståendet att studenter vid svenska lärosäten i alltför stor utsträckning läser fristående kurser och till ingen nytta. Med färre fristående kurser ska lärosätena stramas upp.
Vi måste utgå från att utbildningsministern menar väl, men dessvärre verkar Mats Persson ha missuppfattat vad en fristående kurs är och tyvärr också vilka problem som högre utbildning i Sverige lider av.
Därutöver blandar ministern ihop kursen som form med innehåll och kvalitet i utbildningen.
Till att börja med: i utbildningsutbudet är kurser basen. Ibland sätts de ihop till program. Vissa kurser läggs inte in i program och är då fristående. Så enkelt är det.
Utbildningsministern raljerar över att vissa kurser verkar vara av ”hobbykaraktär” och ger exempel som är tagna ur sitt sammanhang och som inte representerar utbudet av fristående kurser i stort. Fristående kurser har samma höga kvalitetskrav som utbildning inom program. Ministern ägnar sig dessutom åt grova förenklingar. Att säkra samhällets kompetensförsörjning handlar om betydligt mer än att producera arbetskraft till bristyrken. Uppdraget är mer komplext och omfattande än så. Lärosätena ska utbilda och bilda människor som kan verka och arbeta i en föränderlig värld inom alla samhällssektorer under lång tid framöver. För detta ändamål är fristående kurser centrala.
Fristående kurser är också viktiga när det handlar om kompetensutveckling under yrkeslivet, det så kallade livslånga lärandet.
Vi är överens med ministern om att det pågår en allvarlig kris för högre utbildning som hotar Sveriges konkurrenskraft. Men huvudproblemet handlar inte om att det möjligen ges ett antal kurser med svag genomströmning. Det handlar genomgående om en underfinansierad högre utbildning.
Främst beror denna underfinansiering på den urholkning av prislapparna – alltså ersättning per student – som pågått under en lång tid. Vi lider av ett system baserat på en uträkning från mitten av 1900-talet som utarmats så till den grad att vi tvingats till att ge våra studenter färre undervisningstimmar och färre laborationer – för att det blir för dyrt. I andra änden av gummisnodden, som snart brister, har vi effektiviseringskrav samt en statlig hyresvärd som höjer hyrorna och tar tillbaka vad vi får i ökande anslag.
Det får konsekvenser över alla vetenskapsområden och inte bara naturvetenskap och teknik.
Vi uppfattar ministerns utspel som ett sätt att hitta utrymme för utveckling och satsningar i dessa ekonomiskt ansträngda tider men inte som en seriös diskussion kring villkor och utveckling för högre utbildning i Sverige.
Ministerns utspel och enögda fokus på ingenjörer leder också till många frågor: ska vi plötsligt sluta utbilda jurister, ekonomer, bibliotekarier, lärare och psykologer? Om inget görs gällande ersättningen per student hotas kvaliteten så allvarligt att vi på sikt kan bli tvungna till det. Ungefär hälften av all arbetskraft utbildas inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen.
Problemet är dock bredare än så. Inte heller ersättningen för specialistsjuksköterskeutbildningarna täcker kostnaderna varför flera inriktningar hotas av nedläggning.
Nej, utbildningsminister Mats Persson, det är inte de fristående kurserna som är det stora hotet mot högre utbildning i Sverige – det stora hotet är underfinansieringen.
Anders Hagfeldt, rektor Uppsala universitet
Erik Renström, rektor Lunds universitet
