Författare: Anders Hagfeldt (Sida 2 av 3)

Så är det återigen dags att öppna dörrarna för en ny generation studenter som kommit till vårt fantastiska universitet. Det är fler studenter än någonsin och även om det så klart är roligt betyder det extra bråda dagar och många gör sitt yttersta för att se till att alla får korrekt information och kommer till rätta i korridorerna. Många kom på mottagningen i universitetshuset där prorektor Coco välkomnade i aulan och själv har jag varit på Gotland och mött många nya förhoppningsfulla studenter som kommit till det enda campus som inte ligger på cykelavstånd från Carolina Rediviva. Det var en regnig men trevlig dag i Visby då vi samlades i S:t Nicolai vackra kyrkoruin dit vi blev ledda av Kunskapens riddare. 

Ceremonier är viktiga, det märker jag ofta som rektor. Många uppskattar att det blir tydligt att det finns ett före och ett efter. I och med mottagningsceremonierna vet alla att nu börjar det. Nu kör vi!

Men i verkligheten stannar vårt universitet aldrig upp helt. Här händer det alltid något och den här hösten kommer inte bli något undantag. Det kommer att bli en spännande termin med forskningsberedning och forskningsproposition. Vi ska föra diskussioner om universitetets utveckling och satsningar. Redan nu i september kommer vi inviga ett nytt centrum, ATMP-centret, i samarbete med sjukhuset och regionen och snart kommer vi att få Kulturnatt, vi ska fira universitetets födelsedag och förra årets Nobelpristagare Svante Pääbo kommer och föreläser. Vi ser fram emot fördjupande samarbeten i Afrika och nu i september kommer ledningen för det Koreanska universitetet Hallym university för att diskutera samarbeten inom AI (artificiell intelligens). Jag ser också fram emot när Nobelprisen aviseras. Kanske är någon av er som läser detta en kandidat. 

Nu ser jag fram emot en ny termin tillsammans med er. Vi är ett fantastiskt spännande universitet med en fantastisk mångfald under ett gemensamt tak. Det hoppas jag vi kan dra ännu mer nytta av under tiden som kommer. 

Svenska universitets internationella engagemang utmanas nu av regeringens politik. I december kom besked om stopp i forskningsbiståndet och den 27 juni meddelade Vetenskapsrådet att regeringen ändrat deras regleringsbrev så att rådet inte längre kan dela ut medel inom den särskilda utlysningen för utvecklingsforskning. Besluten slår hårt mot framgångsrik och viktig forskning, mot våra internationella samarbeten och mot Sverige som forskningsnation. Besluten kommer i förlängningen påverka både vår konkurrenskraft och tillväxt negativt.

För ett litet land som Sverige, vars välstånd är beroende av internationell handel och samarbete inom EU, är internationella forskningssamarbeten nödvändiga. Att det förhåller sig så är uppenbart och därför är det inte konstigt att reaktionerna på regeringens hantering blivit många. För den breda allmänheten drunknade trots det den första debatten kring biståndet delvis i det höga tonläget i diskussionerna kring hur regeringen vill öka kontrollen över universitetens styrelser som ett led i en stärkt säkerhetspolitik. Jag menar att besluten hänger samman genom att kortsiktighet och okunskap tycks stå i vägen för genomtänkta beslut.

Till att börja med valde regeringen att skära ner biståndet. Kanske blev signalpolitiken viktigare än omtanken om de forskningssamarbeten som biståndet också omfattar. I vilket fall som helst är det beklagligt eftersom dessa samarbeten, som utvecklats under lång tid, skapats med insikten att våra lösningar och problem hör samman med andras – precis som brukar påpekas i debatten kring både klimat- och migrationsfrågan. 

Säkert kan svenskt forskningsbistånd bli bättre och för många verkar sannolikt resonemanget med nedskärningar rimligt när Sverige står i ett kärvt ekonomiskt läge – vi talar ju om stora pengar. Jag har stor förståelse för att omprioriteringar av både bistånd och forskningsmedel behöver göras. Men för den som lyfter blicken är det lätt att se att nödslakt av forskningssamarbeten i förhållande till ekonomiskt svagare länder riskerar viktiga värden både för Sverige och för utvecklingen globalt. Ett välfungerande system som det som byggts upp i International Science Program – ISP – riskerar att gå om intet efter 60 framgångsrika år. Dessutom går nedskärningsbesluten stick i stäv mot vad Sverige driver på EU-nivå där regeringen säger sig vilja verka för ett Europa som står starkare i världen, fördjupar internationellt handelssamarbete och tar ledningen i frågor som digitalisering och klimatomställning – med just forskning och innovation som grundval. Det är svårt att se hur denna strategi ska kunna lyckas om Sverige och andra EU-länder var för sig skär ner sina program för forskningssamarbete i förhållande till de regioner som ligger längst efter.  

Nu kommer ytterligare ett dråpslag – ändringen i Vetenskapsrådets regleringsbrev som stryper den särskilda utlysningen för utvecklingsforskning – forskningsmedel som tilldelats ur biståndsbudgeten. Beslutet innebär att den pågående utlysningen för 2023, som för närvarande befinner sig i en beredningsprocess, avbryts med omedelbar verkan.  

I hela Sverige slår det hårt. Om vi bara tittar på Uppsala universitet betyder det närmare 110 miljoner kronor under fem år. Excellenta internationella forskningsmiljöer inom bland annat Statsvetenskap, Kvinnors och barns hälsa, Freds och konfliktforskning, Kulturantropologi, Cell och molekylärbiologi, Materialvetenskap, Fysik och astronomi, Informationsteknologi och Medicinska vetenskaper drabbas. Det är ingen liten sak. Neddragningarna kommer plötsligt och påverkar planering och personal både i Sverige och i samarbetsländer. Projekt står oväntat ofinansierade och etablerade internationella samarbeten riskeras. Inom universiteten har vi reagerat kraftigt och inom alla samarbetsorgan som vi agerar i gör vi vad vi kan för att påverka situationen. 

Jag vill vara tydlig med att utan internationella samarbeten skulle en stor del av vår forskning bli marginaliserad, att ett forskningsuniversitet per definition befinner sig på en global arena. För den insatte leder det automatiskt till insikten att Sverige behöver en politik som underlättar för universitet att bedriva de samarbeten som krävs för att vi ska kunna bidra till att lösa samhällsproblem och stärka Sveriges konkurrenskraft och välstånd. Därför måste alla åtgärder som riskerar att försvåra arbetet att fördjupa internationella samarbeten noga prövas mot principer som proportionalitet och nödvändighet. Regeringens agerande är olyckligt och har genomförts utan varken öppen process eller dialog med berörda parter. 

Regeringen måste ta det ansvar som vilar på den och mobilisera de internationella samarbeten som öppnar dörrarna för Sverige inom EU och globalt.

Rätt att ta säkerhetsfrågorna på allvar – Tove Lifvendahl

(SvD 2023-05-10)

I Tove Lifvendahls ledare den 10 maj ger hon sitt stöd till regeringen och utbildningsminister Mats Perssons hantering av säkerhetsproblem inom universiteten. Ledaren ger intrycket av att universiteten handlat aningslöst och naivt och slår fast att ”Svenska myndigheter, till vilka universiteten och högskolorna hör, måste ha bättre kontroll över vad och vem som släpps över bron.” 

Tove Lifvendahl har rätt i att det är viktigt att ta säkerhetsfrågorna på allvar, men jag vänder mig starkt mot bilden att svenska lärosäten skulle vara naiva. Internationella kontakter bedöms från fall till fall. I samarbetsfrågor görs utredningar och kontakter tas för att säkerställa att akademiska samarbeten vilar på just akademisk och vetenskaplig grund. I osäkra fall tar vi hjälp av Säpo och UD i bedömningarna.

Men debatten handlar nu inte primärt om det. Frågan rör regeringens klåfingrighet i vilka ledamöter som ska sitta i universitetens styrelser. I ett demokratiskt land är den akademiska friheten – handlingsutrymmet för akademin att sköta sin egen verksamhet – fundamental. Här gäller armslängds avstånd. Att ge universiteten uppdrag i regleringsbrev är den modell vi har i Sverige. Regeringens avsikter – som Lifvendahl uppfattar som goda – för ont med sig. Därför är alla universitet och högskolor kritiska. För övrigt hade det också varit på sin plats att tala om att de avtal som Uppsala universitet gick in i, som nämns i ledaren, avbröts efter att uppgifter framkommit som visade att de hade säkerhetspolitiska problem. De ingicks efter regeringens uttalade vilja till utökat samarbete med bland annat Kina. Med den akademiska friheten följer akademiskt ansvar. Det kommer vi alltid värna.

Anders Hagfeldt

Rektor 

Uppsala universitet

Just nu är vi en delegation från Uppsala i Sydafrika. Vi är här på ett möte med SASUF – Sustainability Forum på University of the Western Cape. SASUF (South Africa – Sweden University Forum) är ett strategiskt internationaliseringsprojekt som för samman 40 partneruniversitet. Syftet att stärka banden mellan Sverige och Sydafrika inom forskning, utbildning och innovation. 

Genom att sammanföra ledande forskare, lärare, studenter, universitetsledare och andra intressenter ska projektet utveckla gemensamma lösningar på utmaningarna belysta i FNs hållbarhetsmål samt i Agenda 2030. 

Hittills har samarbetena varit framgångsrika. 

• Vi har sammanfört 3000+ forskare, studenter, universitetsledare och finansiärer i seminarier och workshops.

• Vi har finansierat 70 internationella samarbetsprojekt (kopplade till de globala målen).
• En gemensam deklaration rörande relationen mellan forskning och utbildning länderna emellan togs fram av de deltagande universiteten under den andra forsknings- och innovationsveckan 2019. Deklarationen har lämnats till ministrarna för högre utbildning och forskning i båda länderna.
• SASUF Student Network har grundats och består av utsedda studentrepresentanter från varje partneruniversitet.

Här följer vad jag sa i mitt inledningsanförande på konferensen som just nu pågår:

Colleagues and friends!

I have a special place for South Africa in my heart, and every time I come here I gain new perspectives on life. You see, my wife comes from this country and we are in fact sitting in her Alma Mater right now. She has taught me a lot about life here during Apartheid – about the system, about forces for good and about people’s struggles. Life here is quite different from back home in Sweden. Here people come and visit, stay over, have lunch, dinner, and then stay a little longer. In Sweden everything is scheduled. Sometimes when we are at our home here we receive a special visitor. This man fascinates me.  He is something of a genius. He has a knack for solving complicated problems with limited means. This does not mean he finds simple or sloppy solutions. On the contrary, he can create something beautiful and impressive using things that others have discarded.

One time we were sitting and discussing solar panels. He had read up on the area, and thanks to my many years in that sector I could quickly see that he knew what he was talking about. Inverters, conversion efficiency ­– it was all clear to him, and using parts from this and that he had succeeded in putting together a functioning, battery-run solar panel installation that powered the lights in his house.

I think about him from time to time. Sometimes I think he could well have been a professor or research leader if he had gotten the chance. Or perhaps having access to resources would have made him less creative. It’s hard to say.

Throughout my life, I have been most creative in situations where we have been given clear and exacting requirements, when I have been part of a group that identified shared goals and then jointly tried to solve the Gordian Knot created by the problem in question.

As I said ­­–  everything in Sweden is scheduled, ordered and clearly defined. This can be good, but it also boxes us in and narrows the options. We need to see the world through other people’s eyes sometimes. To open our minds. Working together is a great way of achieving this. 

And it seems you all agree. 

In the last few years, collaboration between South Africa and Sweden has grown tremendously. SASUF has played a key role in this development. What makes this collaboration stand out is the amazing commitment from the participants in both countries. 

Just this week, more than 80 workshops are taking place across South Africa, all of which have been organised from the bottom up by students, researchers, and teachers who share the conviction that collaboration is key to our future prosperity. It’s heartening to see such enthusiasm and dedication to building a better future for all.

I’m particularly impressed with the SASUF Student Network, which comprises almost 800 students. This week, they’ve organised satellite events and will be hosting a student summit here at the University of the Western Cape. Their hard work and dedication are truly commendable, and they’re all involved in shaping a better future for students in both countries and globally.

But it doesn’t end there. 

The SASUF conference is also a place to meet new colleagues and develop new ideas for research. Countless projects have been initiated as a result of this forum. With poster sessions and workshops on topics like antibiotic resistance, preventing childhood malnutrition, beekeeping, public transport, and many more, there are plenty of opportunities to explore new partnerships over the coming days.

The strong relationship between our two countries rests today on a foundation of mutual trust, collaboration and exchange. SASUF brings us together to discuss and tackle the challenges facing the world today. By working together, we can build a brighter future for all.

Personligen vill jag säga hur fantastiskt det är med ett universitet med alla de olika discipliner och kompetenser som finns. Det var egentligen det som gjorde början på det som jag jobbat med i mitt liv möjligt. Jag hade läst egyptologi med Rostislav Holthoer på Gustavianum. Jag visste att det fanns tusentals mumier i våra egyptologiska samlingar. På tandemacceleratorlabbet kunde de bestämma åldern på mina prover. Jag lärde mig molekylärbiologi på Wallenberg-lab med Per Pettersson som var i framkanten med de teknologier som kom på 80-talet och allt på femton minuters gångavstånd. Det är det som gör ett sådant här fullskaligt universitet så unikt, en miljö som möjliggör saker som annars skulle varit omöjliga.

Svante Pääbos spontana tacktal som han höll på lunchen i Rikssalen samma dag som han föreläst i universitetsaulan under Nobelveckan har följt med mig i tankarna sedan dess.

Den unika miljö som han talar om, att allt finns inom nära räckhåll och att vi kan gå från en världsledande forskningsmiljö till en annan på en kvart är ju helt otroligt. Svante Pääbo förstod att utnyttja det, att föra samman kunnande från flera områden och med tiden gav det resultat som förändrat vår syn och kunskap på evolutionen.

Specialisering är viktigt, men varje specialisering, varje excellent miljö och kunskapsinriktning måste reflektera över sin position i det stora sammanhanget. Inte hela tiden, men lite då och då behöver vi höja blicken.

I den andan höll vi ett rektorsseminarium härom veckan i Humanistiska teatern. Seminariet leddes av Claes Fredrik Helgesson från Circus och många kloka tankar luftades. Panelen, bestod av Lisa Ekselius, WOMHER (Women’s Mental Health during the Reproductive Lifespan). Erik Melander, Alva Myrdal-centrum för kärnvapennedrustning. Linda Wedlin, Demokrati och högre utbildning. Linus Sandegren, Uppsala Antibiotic Center. Individuellt och i samtal lyfte de sina erfarenheter och bjöd på kloka insikter kring hur vi kan tänka mindre disciplinärt och mer på behoven av att hitta lösningar på problem oberoende av organisatorisk tillhörighet.  Det var spännande, inspirerande och gav mersmak. Flera ifrågasatte till och med föreställningen kring hur man egentligen kan arbeta på något annat sätt om uppgiften är att angripa samhällsutmaningar. Ett stort tack till alla som deltog och själv kommer jag tänka vidare på det som ställer hinder i vägen för tvärvetenskap.

Ett sådant hinder som nämnes under seminariet och som flera varit inne på är att vi har ett ekonomiskt system där finansieringen och fördelningen är stelbent både vad gäller studenter som vill läsa en kurs som passar bättre vid en annan institution eller för en forskare som behöver lånas in eller samarbeta och då arbetar vid en annan fakultet.

Hur ska vi göra för att inte överadministrera? Vad krävs för att institutionerna ska kunna dra nytta av samarbeten på lika villkor?

Men det är inte bara vi som behöver lyfta blicken. Det gäller också politiken. Snart kommer forskningspropositionen och från universitetet ska vi komma med våra inspel och synpunkter. Vi tänker fortsätta lyfta basanslagens betydelse. Finansiering och rätten att själva prioritera hör till den akademiska frihetens fundament.  I vårt inspel ska vi kritisera den ersättning som vi får för utbildningen, det vi kallar prislapparna som urholkats så till den grad att vi idag inte kan ge tillräckligt mycket lärarledd utbildning till våra kunskapstörstande studenter. Utbildningsfabriken är så slimmad den någonsin kan bli och det är inte rätt – mot studenterna, mot våra principer, mot framtiden.

Här måste vi förklara att verklig kunskap och kunskapsförmedling kräver tid. Kanske är det också dags att vi gör tydligare uppdelningar mellan högskolesveriges aktörers olika roller. Som forskningsuniversitet har vi en särskild roll och funktion för dem som vill gå vidare från grundutbildning till att fördjupa sig. Det måste vi värna.

Jag vill också trycka på hur ett universitet hänger samman, hur delarna bildar helheten.

Utgångsläget för ett bra gensvar känns just nu ganska bra. Vid utbildningsminister Mats Perssons senaste besök fick jag intrycket av att vi verkade vara överens om hur viktig den långsiktiga grundforskningen är för att skapa kunskap om det vi inte vet något alls om idag.

Jag ser också att vi i inspelet har en uppgift i att berätta att Uppsala universitet, vår forskning och utbildning är ett. Småskvättar med riktade pengar är inte egentligen vad vi vill ha. Det finns en uppgift i att pedagogiskt förklara hur universitetet hänger samman och sprida kunskap om vårt arbete och vårt synsätt.

Precis som Pääbo menar jag att närheten, de öppna dörrarnas pedagogik är vår styrka och vårt universitets unika möjlighet att vara fantastiskt. Det ska vi lyfta i vårt inspel till forskningspropositionen.

Allt oftare hör vi om hot och trakasserier som riktas mot forskare. Nyligen publicerade tidningen Sjukhusläkaren en granskning av hur medicinska forskare utsätts. Många tvekar inför att kommunicera resultat som kan vara kontroversiella, och under pandemin valde till och med en professor att lämna forskningen efter allvarliga hot. Den här gången var det medicinska forskare som stod i fokus, men hoten förekommer brett.

För exempelvis klimatforskare och genusforskare har trakasserier och hot länge varit vardag, men även gentemot dem har tonläget höjts. Fler ämnesområden drabbas och metoderna är raffinerade. Förra året utsattes till exempel Uppsala universitet för allvarliga attacker mot ett antal offentliga digitala föreläsningar och panelsamtal om Förintelseforskning och om global demokrati. Ett stort antal nazister lyckades organiserat och samordnat ta över och framföra rasistisk våldspropaganda och barnpornografi innan sammankomsterna kunde avbrytas av arrangörerna. Även om nya digitala rum kunde upprättas och samtalen återupptas lyckades sabotörerna med uppsåtet att inkräkta och hota.

Vi lever i en ny digital värld som gör det lätt för extremister, nazister och andra våldsverkare att samordnat sprida propaganda. Enskilda forskare kan effektivt utsättas för massiva drev som sprids i rekordfart över nätet, och desinformation delas snabbare än all faktakoll hinner med. Grupper som sprider missnöje och hat mot vad de uppfattar som politisk korrekthet, rörelser som vi sett växa i västvärlden, har krokat arm med andra grupper som hyser misstro mot demokratiska institutioner och forskningsbaserad kunskap.

Inte sällan är forskning inom humaniora och samhällsvetenskap mer generellt en måltavla för extremisterna. I detta fält forskas om människan i samhället, om globalisering, kultur, religion och konflikter. Den akademiska kunskapen dyker rakt ner i högaktuella rättsliga och kulturella frågor och kan vara politiskt brännbar. Det är lärosätenas uppgift att genom forskning och utbildning förmedla kunskap och inte väja för att den kan vara obekväm för vissa grupper.

De långsiktiga konsekvenserna av hot mot forskare kan förstås bli förödande. Om någon avstår från att påbörja eller genomföra sin forskning på grund av risken för hot, eller undviker samarbete med en utsatt kollega, har angriparna uppnått sitt syfte – att tysta vissa röster. Om forskare drar sig för att anordna utåtriktade aktiviteter, eller om säkerhetsåtgärder blir för kostsamma, krymper utrymmet för det öppna samtalet. Vad händer om hot gör att viss forskning inte bedrivs? Vad händer med vårt samhälle och det öppna demokratiska samtalet? Och vad händer om forskares kunskap inte når allmänhet och beslutsfattare?

Så hur ska vi hantera det växande hotet mot det viktiga öppna samtalet och den akademiska friheten? Vi ser problemet, inser riskerna och förstår möjliga konsekvenser. Vi får därför inte ducka när antidemokratiska krafter tar plats, utan måste snarare öka vårt deltagande i offentligheten. Genom att vägra låta oss skrämmas till tystnad och fortsätta det akademiska samtalet står universiteten upp för det öppna demokratiska samhället. Och vi kan bli bättre på att stötta varandra inom akademin när det blåser. Att stå ensam mot en våg av hat är svårt.

När extrema krafter vill tysta debatten, ska vi bjuda in till fördjupande samtal och debatt om svåra frågor, som motvikt till desinformation och förenklade svar. Där påverkansgrupper blundar för akademisk kunskap gör vi forskningen fritt tillgänglig för samhället. Låter oss självklart granskas och utvärderas och stöter och blöter svåra frågor. Öppenhet och transparens skapar förtroende.

Det är i tider när forskare och kunskap attackeras som värdet av den akademiska friheten blir som tydligast. Vi behöver se till att beslutsfattare, medborgare och andra samhällsaktörer ser betydelsen av en oberoende kritisk röst i samhället och står upp för den. Akademisk frihet är tillsammans med fri press och rättsväsende några av demokratins hörnpelare. Denna samhällets grundval behöver förklaras och försvaras mer än någonsin, och inte bara av universiteten. En autonom akademi med mandat att kritiskt beforska samhället – inklusive våra demokratiska institutioner och dess kritiker – är absolut nödvändig.

Anders Hagfeldt, rektor Uppsala universitet

Tora Holmberg, vicerektor humaniora och samhällsvetenskap, Uppsala universitet

Denna text publicerades 16 mars 2023 som debattartikel i tidningen Publikt.

Igår var ledningsrådet på Gotland. De flesta av oss reste tidigt på morgonen och efter en kortare försening kom vi till ett blåsigt och vintrigt Visby. Dagen skulle handla om den nya organisationen och de möjligheter som vi ser för Campus Gotland. Diskussionerna var genast igång. 

För ett år sedan ungefär kom en utredning gjord av professor Mats Edenius som behandlade hur Campus Gotland skulle kunna utvecklas för att bli en ännu starkare del av vårt stora universitet. I utredningen konstaterar han att det finns en större potential kring vissa områden och att det finns ett behov av profilering. Från universitetsledningens sida har vi tagit till oss det som står i utredningen och tagit fram ett förslag för hur vi tänker oss att organisationen kommer att se ut. Vi presenterade en tidsplan för alla i personalen som var intresserade och hade möten i både stora och mindre grupper. 

Det blev också spännande diskussioner med regionens representanter som vi mötte sist under dagen. 

Mötena innehöll kritiska frågor och en del frustration, men upplevelsen var att det som dominerade var ett stort engagemang och kreativa tankar kring framtiden. 

Efter en lång dag konstaterar jag att det alltid är väldigt intressant och roligt att vara på Gotland och att det känns som om vi lagt en god plattform att bygga vidare på efter de första succéartade tio åren. Jag vill tacka alla som tog sig tid att lyssna, reflektera och samtala. Det är ju i dialog som vi skapar värde för de kreativa tankar och de utmaningar som finns. 

Terminen har rullat igång, studenterna är på plats och vi ser fram emot en spännande vår. Massor kommer att hända. Om drygt en vecka, den 25 januari, kommer Morten Meldal – Nobelpristagare i kemi, 2022 – att föreläsa på BMC. Samma dag hålls den nittonde Hugo Valentin-föreläsningen. Denna gång är det Renée Poznanski, professor emerita i historia vid Ben Gurion University of the Negev som ska tala på temat: ”Survival During the Occupation:
Did the French People Save the Jews?”

Två dagar senare, den 27:e januari, firar vi kunskapens utveckling och vetenskapens metod. Självklart handlar det om vinterpromotionen som vi efter några års uppehåll (på grund av pandemin) åter firar. Inför promotionen kommer flera hedersdoktorer att föreläsa (den 25:e). Ja, ni märker hur det blir och då har jag bara tittat på två dagar under januari månad. Mitt tips är: Håll ögonen på kalendariet. Vid vårt stora universitet händer det alltid saker. Var med, delta, var kritisk, var konstruktiv, var entusiastisk, var engagerad. Välkommen till ett nytt år vid Uppsala universitet.

Hösten är slut, vintern är här, Lucia har kommit och gått och snart kommer jul och nyår. Tiden går fort när man har roligt, heter det ju och med det gamla året i backspegeln kan vi konstatera att det varit ett spännande år fullt av utveckling och händelser inom vårt breda universitet.

Det började lite ovant i pandemins efterdyningar. Plötsligt skulle allt göras som varit omöjligt så länge. Våra efterlängtade och ambitiösa studenter kunde återvända till campusstudier och det rika studentlivet som Uppsala universitet traditionellt erbjuder. Äntligen kunde vi fira Sista april och aldrig har det varit så mycket folk i backen. Underbart att få träffas, men förväntningarna på det nya normala såg så klart lite olika ut. Många har fortsatt arbeta hemifrån vissa dagar, andra är helt tillbaka på plats. Vi har också börjat resa igen, men konstaterar att de digitala verktygen gör att vi ofta kan slippa. Klimathotet hänger över oss och som universitet har vi en viktig roll att spela både genom utbildning och forskning. Samtidigt oroar världsläget. Rysslands krig mot Ukraina är ständigt närvarande och kräver vårt engagemang. Förutsättningarna för livet kan ändras väldigt fort.

Här på hemmaplan har vi gjort mycket intressant och viktigt. Vi har till exempel invigt Alva Myrdal center, Nya Ångström, Precisionsmedicinskt centrum Uppsala, Hero samt Demokrati och högre utbildning. Vi har firat arvet efter Celsius och Skytte och återupptagit Rudbeckdagen, promoverat nya doktorer och installerat professorer, skapat flera nya kompetenscentrum, byggt vidare på våra styrkor och diskuterat framtiden – både visionärt och i praktiken. Utredningen som handlar om Campus Gotlands framtida roll regionalt och inom vårt universitet är klar. Nu ska vi tänka och göra verklighet av visioner och planer.

De sista veckorna har vi haft Nobelpristagare på besök. I tre dagar bjöds vi på föreläsningar på högsta nivå från några av världens främsta. Extra välbesökt var vår alumn Svante Pääbos föreläsning på luciadagen.

När vi summerar konstaterar vi att det har varit fullt upp och en titt i kalendern avslöjar att nästa år ser ut att följa samma mönster. Hur resultaten blir får vi se, men vi noterar att nuet redan nu jagar framtiden och att det kommer an på oss att göra det bästa av det som kommer.

När vi tänker på vilket fantastiskt universitet vi arbetar vid, känner vi oss fulla av tillförsikt. Det är både fascinerande och inspirerande att inse hur mycket vi kan åstadkomma genom allas gemensamma ansträngningar – studenter och medarbetare tillsammans.

Vi ses 2023 med nya krafter. Ta hand om er!

Rektor Anders Hagfeldt
Prorektor Coco Norén
Universitetsdirektör Caroline Sjöberg

Det internationella arbetet vid vårt universitet är omfattande. Vi samarbetar med universitet i hela världen och i våra mål och strategier talas det om internationalisering och behovet av att vara öppna för hela världens studenter och forskare. I hård konkurrens vill Uppsala universitet rekrytera de bästa och berika universitetet med andra nationaliteters erfarenheter och perspektiv. I förra veckan konkretiserades visionen genom ett beslut om Forum för Afrikastudier. Beslutet innebär en nysatsning och en breddning som gör verksamheten till en resurs för hela universitetet. Finansieringen är för fem år framåt och avsikten är:

• att samordna och synliggöra forskning i, om och med Afrika vid Uppsala universitet
• att etablera och koordinera en forskarskola inom Afrikastudier
• att främja utbildning inom Afrikastudier på grund- och avancerad nivå
• att etablera och koordinera strategiska partnerskap, projekt och program med afrikanska universitet

Satsningen ligger också väl i linje med utvecklingen inom nätverket the Guild som vårt universitet varit medskapare av. Nätverket som samlar några av de främsta europeiska universiteten har till uppgift att lyfta akademiernas roll inom EU. Vi talar om förutsättningar, infrastrukturer, finansiering och om fördelning.

Nu har the Guild inlett ett samarbete med ARUA – ett systernätverk för Afrika. Vid ett möte i Kapstaden enades vi om att arbeta med att skapa fokusområden (Clusters of excellence). Meningen är att universitet på båda våra kontinenter jämbördigt ska delta i gemensamma forsknings- och utbildningssatsningar. Vilka områden som Uppsala kommer att satsa på är inte helt fastslaget.

Från ledningen konstaterar vi att nätverk av den här typen får störst genomslag inom universitetet när de fyller ett konkret behov på institutionsnivå. Ju närmare verksamheten, desto större nytta. De som inte gör det uppfattas lätt som top-down och till största delen administrativa konstruktioner. Vi har ett arbete att göra kring förankringen men också ett behov av att föra en diskussion kring vilka nätverk universitetet ska satsa resurser på. Det arbetet är också inlett.