Kategori: Okategoriserade (Sida 1 av 3)

Julen är här och förhoppningsvis bjuder helgerna på välförtjänt vila. Vi vill tacka alla medarbetare för ett intensivt år. 

Här vid vårt universitet har vi haft mycket att glädjas över. På bilden som togs förra veckan står vi på slottet, redo för att äta lunch i sällskap med några av årets Nobelpristagare – en fin tradition och ett viktigt tillfälle att träffas och inspireras. Under året har vi glatts över alla studenter som kommit till oss för att utbilda sig, forskningsprojekt som vidgat kunskapens perspektiv, nya doktorer och professorer som kommer att driva forskningen och undervisningen framåt. Vi har firat framgångar, sörjt misslyckanden, uppskattat samsyn, konstaterat oenighet, diskuterat, debatterat, argumenterat, forskat, undervisat, examinerat, förvaltat, utvecklat, administrerat och knegat på.

Tack alla ni som bidrar till vårt gemensamma fantastiska Uppsala universitet.  

Vi ses igen 2025! 

För en vecka sedan samlades hela Sveriges universitets och högskolors högsta ledningspersoner här i Uppsala. Det var med anledning av SUHF:s årliga förbundsförsamling. Vid dessa möten är det brukligt att det lärosäte som är värd för mötet väljer ett tema som kan intressera och engagera. Vi valde: Demokrati och globalt engagemang inom akademin. 

Dagen var delad i sessioner. Den första hade rubriken: Om nutida ideal inom demokrati och akademins globala engagemang, med talarna: Linda Wedlin (UU), Malek Finn Khan (FOI) samt Ulrika Björkstén (Vetenskap & Allmänhet). Den andra: Om demokrati och politik i akademin, och på campus, med talarna Anne Ramberg (UU) och Cecilia Uddén (SR). Därefter följde ett panelsamtal med studentperspektiv om temat. Deltog gjorde: Rasmus Lindstedt, SFS, Isidore Brommare, Utrikespolitiska Föreningen, Arvid Rutgersson, UPaD, Hedda Ottesen (doktorand i global hälsa), Sara Holmström (doktorand i offentlig rätt) Robert Egnell (FHS), Linda Wedlin. Dagen avslutades med ett samtal med tidigare minister Leif Pagrotsky.

Under sessionerna var det många svåra frågor som lyftes fram och diskuterades. Som det ofta blir fastnade några formuleringar mer än andra. Linda Wedlin berättade om hur hon brukar hålla en brandtalsföreläsning till studenterna om vad akademisk utbildning är, om forskningens villkor och om den vetenskapliga metoden. Hon lyfte fram hur vi inom akademin ska låta argument mötas – inte åsikter, hur det inte ska spela någon roll vem som säger något utan bara hur argumentet håller eller inte håller. Cecilia Uddén, i sin tur, talade om att man brukar säga att det första offret i ett krig är sanningen, men att det inte längre är ett bra uttryck. Hon sa att det i dagens polariserade värld är många som gör anspråk på att äga det de kallar sanning och att man istället kan konstatera att det inte är sanningen utan tvivlet som offras först. Ifrågasättandet av den egna ståndpunktens riktighet är det som dör i anfallets första våg. 

Sedan dess har jag funderat på det som sas. 

Den vetenskapliga metoden
Den vetenskapliga metoden beskrivs på olika sätt inom olika discipliner, men alla har gemensamt att de beskriver system för att närma sig något sannare, mer korrekt än det som fanns tidigare. Jag har använt mig av en modell i tre steg: 

1. Observation/idé/nyfikenhet
2. Hypotes/modell
3. Test

Sen kommer nästa sväng. Re-search. Resultatet av 3 blir en ny utgångspunkt under 1. Så snurrar det på. 

Insikten är att det vi vet är närmevärden. Kunskapen och vetenskapen är en strävan mot det objektivt sanna – som vi aldrig kan vara säkra på vad det är. Med nyfiken blick letar vi svar och brister i våra modeller och argument. I allt vi gör finns nyfikenheten som sporre och tvivlet som motor. Det är också min drivkraft. 

Därför var Linda Wedlins ord om brandtalet till studenterna och Cecilia Uddéns ord om tvivlet som går förlorat i vår polariserade värld ord som fick mig att reagera. 

Demokratin och vår roll
De senaste åren har vi talat mycket om hur demokratin hotas, hur algoritmerna gör att vi hamnar i bubblor ännu mer än tidigare, hur polariseringen gör att samtalen inte blir annat än replikskiften. Vi ser hur en forskares data ställs mot åsikter, som om de hade samma värde och tillhör samma spelplan. Äpplen jämförs med päron, det direkta mötet mellan argument blir lidande och diskussionen blir en åsiktslista från involverade parter som hävdas utan att ifrågasättas. 

Jag tänker att vi inom akademin har mer att förlora än många andra på den här utvecklingen. Universitetet är ingen isolerad ö och när vi dras med i en megafonkultur där individens varumärke framhävs mer än argumentens värde riskerar vi i förlängningen en åsiktsfundamentalism och en utarmning av det undersökande och utforskande som utgör basen för all akademisk verksamhet. 

Min åsikt har alltid varit att likriktning ofta är skadligt. Jag tror att det är sant att debattklimatet i vårt land lider av bristen på öppenhet för att ompröva våra ståndpunkter och att vi behöver samtala mer över generationsgränser. Inom akademin uppfattar jag att det finns ett glapp mellan påståendet att vilja ha ett öppet samtalsklimat och dialog och hur det i praktiken går till. Vi visar ibland överdriven hänsyn i viljan att inte såra istället för att etablera ett samtalsklimat där utgångspunkten är att alla vill väl, men att vi kan ha olika synsätt. Jag tror också att det i förlängningen är farligt att likställa åsikter med argument och jag vet, med säkerhet, att det finns en uppgift för oss som lärosäte att förklara skillnaden. 

Utan tvivel är man inte klok, sa Tage Danielsson. 

Alla pratar AI, överallt och med olika agendor. Mönstret känns igen från tidigare introduktioner av ny teknik. Å ena sidan finns skyhöga förväntningar, å andra sidan stor oro. Risker och möjligheter debatteras. Mitt i utvecklingen står vi som universitet.

När universitetet för fem år sedan bildade ett universitetsgemensamt centrum, AI4Research, hade pratet om AI börjat ta fart på riktigt. Redan då hade tekniken med Artificiell intelligens sedan ganska lång tid tillbaka nyttjas inom en mängd områden vid vårt universitet och nu skulle AI tillämpas inom flera forskningsprojekt. I samhällsdebatten spekulerades det vilt, kunskap spreds och förståelsen ökade och många vädrade farhågor. 

I snabbt tempo har vi fått lära oss programvaror och hittat tillämpningar – såsom den AI-robot som hjälper till med diarieföringen. I vardagen använder många av oss verktyg som Chat GTP och liknande för översättningar, för att sammanfatta texter, för att göra presentationer med mera. (Den minnesgode läsaren av rektorsbloggen kommer ihåg att vi skrivit om detta tidigare.)

Att jag tar upp ämnet nu igen handlar om att vi som ett decentraliserat universitet ibland behöver samla ihop oss. 

För samtidigt som det finns stor potential i verktygen och tekniken för att förbättra delar av utbildningen, stödja forskning och skapa mer effektiva administrativa processer har vi ett stort ansvar i att hjälpa till att styra tillämpningarna. Fokuserat och med en kombination av skepsis, försiktighet och entusiasm måste vi se över våra egna arbetssätt, dra nytta av nya AI-verktyg, men också hantera farhågor kring kvalitet, säkerhet, juridik, etik och moral med mera. Ett bra exempel och en viktig problematik som vi hittills klarat väl, efter prorektors och disciplinnämndens hantering i vintras, handlar om fusk i undervisningen. Steg för steg lär vi oss och sprider våra insikter. Ett brett universitet som vårt kan ju bidra med kunskap från flera perspektiv på ett sätt som andra lärosäten inte har möjlighet till. 

Internt har flera röster efterfrågat universitetets förhållningssätt – ett ”statement” som slår fast universitetets syn. Jag är rädd att ett sådant uttalande bara skulle begränsa och snart bli daterat. Men för att vara så tydlig som möjligt: 

Vid Uppsala universitet vill vi skapa en miljö där nya möjligheter med AI utforskas för att gynna våra studenter, personal och samhället i stort. Det innebär att vi vill:

• Uppmuntra till ansvarsfull, etisk användning och testning av generativa AI-verktyg,
• stödja vår personal i att bli AI-kunniga,
• hjälpa studenter att använda generativ AI på ett effektivt, lämpligt sätt i lärandet,
• främja AI-anpassning av undervisning och examination, 
• säkerställa att informationssäkerhet, dataskydd, upphovsrätt, akademisk integritet upprätthålls, 
• samarbeta kring bästa praxis när tekniken och dess tillämpning utvecklas.

Med anledning av allt detta tas nu flera nya initiativ. 

• Den 11 september kommer vi ha ett rektorsseminarium kring frågorna, på medarbetaringången finns tips och råd kring verktyg och frågeställningar. Kanske kan vi förflytta oss från diskussionen och lägga tonvikten på möjligheter istället för risker. 
• Ett framtidsinstitut är under uppbyggnad inom Uppsala University Future Institutes som kommer fokusera på AI ur alla tänkbara perspektiv. Det kommer att omfatta både metodstöd och tvärvetenskaplig forskning. Institutets mål är högsta internationella excellens och en kreativ forskningsmiljö.  
• På webben kommer snart en samlingssida vara klar för alla som vill veta mer kring AI och vart man kan vända sig och få stöd i olika frågor. 

AI ger oss nya möjligheter. Det kommer bli spännande och intressant att se hur universitetet, forskningen, undervisningen och samhället i stort påverkas av nya insikter och tekniker. Vår uppgift är omfattande men bygger på att vi fortsätter göra det vi är bra på, som ligger i vår natur som lärosäte. Vi ska med vetenskapliga metoder, med ett kritiskt förhållningssätt, pröva, ompröva, testa, utvärdera, diskutera och bygg ny kunskap. Det är riktigt intelligent.

---

Under den senaste tiden har det kommit in många brev till min funktionsadress vid universitetet. Huvuddelen av breven handlar om att universitetet borde ta avstånd från Israels agerande i Gaza. Dessa brev är många och ganska lika. Men på sista tiden har det också kommit andra brev som talar om utsatthet och obehag. Dessa brev är skrivna med individuell omsorg och ibland sorg. I dessa unika brev uttrycker medarbetare och studenter hur de känner sig utsatta, obekväma och ibland rädda. 

 

Jag vill understryka att vi vid vårt lärosäte inte kan ha det så. Här ska alla kunna vistas, verka och söka kunskap. Respekt för varandra och varandras åsikter är en självklarhet. I ledningen har vi inte bytt åsikt eller ändrat oss i sakfrågan kring ställningstagande på grund av demonstrationerna. 

 

För tydlighets skull: 

 

Ett universitet är en hemvist för kritiker och kritiskt tänkande. Om ledningen för ett lärosäte tar ställning i universitetets namn i en samhällsfråga riskeras det fundament som akademin vilar på genom att friheten för individerna som utgör helheten begränsas. I åsiktsfrågor pågår ingen votering eller jakt efter konsensus inom en akademi. Tvärtom måste vi alltid värna insikten att majoritetens åsikt inom ett universitet aldrig ska påtvingas alla dess medarbetare eller studenter. Universitetet tar därför inte politisk ställning. Vi undviker det i demokratins namn även när det är obekvämt och svårt. 

 

Vi är ett universitet och måste stå fria från påtryckningar och värnar alltid frihet och demokrati. Självklart vill vi att kriget upphör, att dödandet tar slut, att den humanitära hjälpen når fram. Vi hoppas att den historiskt långa konflikten, som eskalerat på ett skrämmande sätt sedan den 7 oktober, får en fredlig lösning, precis som vi uttryckt tidigare. 

 

Tills det sker måste alla verksamma vid vårt lärosäte kunna känna sig välkomna och trygga. Det är ett gemensamt ansvar. 

 

 

 

För över tio år sedan blev Campus Gotland en del av Uppsala universitet. Sedan dess har mycket har hänt. Många studenter har fått högkvalitativ utbildning i en underbar miljö. Vi har utvecklat en forskarskola som är både innovativ och kompetent. Blått centrum är en kraft för Gotland, för Sverige och till och med i världen. Institutionen för speldesign har universitetets kanske mest internationella utbildningar med en unik kompetens som inte fanns i Uppsala tidigare, liksom många andra institutioner som har förstärkts och breddats sedan samgåendet. Problem och hinder har till största delen övervunnits och jag kan ärligt beskriva utvecklingen som en framgång. Men precis som inom alla andra delar inom vårt stora universitet finns det justeringar som måste göras.

Den senaste tiden har flera utspel angående utbildningsutbudet på Campus Gotland gjorts i medierna och nu senast i ett öppet brev till universitetet från Tillväxt Gotland. Förändringar väcker ofta oro. Det har jag naturligtvis stor förståelse för. Samtidigt kan jag se engagemanget som en styrka att bygga vidare på. 

Vid Uppsala universitet har fakulteterna ansvar för kvalitet och innehåll i både utbildning och forskning. Flera fakulteter har i närtid, och oberoende av varandra, fattat beslut om att pausa men också lägga ner utbildningar. Jag kan förstå att det ser ut som koordinerad neddragning men det är ett resultat av beslut som skett på olika håll i organisationen samtidigt. Skälen för de föreslagna förändringarna skiljer sig åt mellan de olika utbildningarna. Något program har ett bristande söktryck, ett annat för få studenter, ett tredje är satt på paus för att det kommer att göras om, ett fjärde kommer ges av en annan utbildningsanordnare osv. Sammantaget kommer dessa förändringar på kort sikt att vara märkbara och antalet studenter på plats kommer att tillfälligt att minska. Samtidigt pågår det ett framåtsyftade utvecklingsarbete bland annat inom lärarutbildningarna men också för ekonomutbildningen som vi hoppas att se resultat av inom kort. Målet om 1500 studenter på campus ligger kvar och det är min övertygelse att vi åter finns på de nivåerna inom de närmaste åren. Också forskningen kommer att förstärkas ytterligare och diskussioner om satsningarna pågår för fullt. 

Det är normalt att både universitet och högskolor med jämna mellanrum gör en översyn av sina utbildningsutbud och förändrar dessa För att leva upp till våra högt ställda krav och mål har vi satt igång ett omfattande arbete med att profilera Campus Gotland tydligare. Nämnden för Campus Gotland, under ledning av ordförande vicerektor Tora Holmberg, har i uppdrag att driva det här framåtsyftande arbetet tillsammans med universitetets rektorsråd Jenny Helin. I arbetet är många medarbetare både i Uppsala och på Gotland engagerade. Hur profileringen och inriktningen ska se ut kommer Gotlandsnämnden att diskutera innevarande vecka. Beslut om den nya inriktningen kommer att fattas efter sommaren. 

Jag som rektor kan försäkra er alla om att Uppsala universitet är och fortsatt kommer att vara en ansvarstagande aktör på Gotland. Uppsala universitets engagemang för Campus Gotland är långsiktigt. 

UUniFI är namnet på en ny satsning inom universitetet som ligger mig varmt om hjärtat. Förkortningen står för Uppsala University Future Institutes och syftet är att genom Uppsala universitets bredd möjliggöra forskning inom komplexa samhällsutmaningar. Instituten ska kännetecknas av excellens och nyskapande, leda till ny forskning och skapa nya samarbeten, ge ökad synlighet och stärka universitetets internationella position. 

Tanken med instituten har vuxit fram under lång tid. Ett frö var frågan om profilområden som väcktes genom förra regeringens forskningspolitiska proposition. Uppgiften, som vi tolkade den, var att identifiera ett antal profilområden för universitetet. Det var en svår utmaning för ett universitet som vårt. Vår profil är ju egentligen att inte ha någon. Vi vill snarare vara det breda, excellenta universitetet med en mängd spetsområden identifierade av forskare som varierar över tid. Samtidigt är frågan intressant. Vad kan vi som universitet göra mer av för att bidra till en bättre värld, som vi brukar säga.

Om bredden är vår styrka så behöver vi kanske omfamna den, har jag tänkt. 

I vår omvärld talas det om samhällsutmaningar: Klimatfrågan, Pandemier, Konflikter, Datasäkerhet, Migration och så vidare. Utmaningarna är svåra av många skäl. Ofta finns det inte några tydliga svar, målkonflikter påverkar vägvalen, frågorna är ämnesövergripande och kräver många kompetenser som inte vanligtvis samarbetar. 

Inom vårt fantastiska universitet är det många som bidrar på olika sätt i arbetet med att hitta svar på frågor som berörs av alla dessa utmaningar som samhället står inför. Det är bra, men jag tror att vi kan göra mer om vi samlar krafter som idag visserligen är starka, men som är spridda inom universitetet. Men hur?

Mitt svar har, efter att ha besökt andra lärosäten och efter många och givande diskussioner med kloka personer inom universitetet, blivit UUniFI. Till att börja med har vi identifierat sex olika institut med inriktningar som vi idag är starka inom och där vi tror att universitetet snabbt kan komma igång med breda, konstruktiva, givande och världsledande samarbeten – samarbeten som kan leda till de svar som världen väntar på.

Dessa institut fokuseras på: 

• Målkonflikter – Mångvetenskapliga studier av målkonflikter och synergier i processer där samhället ska ställas om för att möta stora utmaningar
• Mång- och tvärvetenskap – Plattform och fysisk miljö för initiering och utveckling av problemdrivna och tematiska forskningssamarbeten över ämnes-, fakultets-, och områdesgränser (CIRCUS) 
• AI-forskning – Mångvetenskapliga studier av möjligheter och problematik kring användning av AI och digitaliseringen av samhället
• Migration – Mångvetenskapliga studier med fokus på processer som rör migrering och integration 
• Precisionshälsa – Mångvetenskapliga studier med fokus på att öka och ge mer jämlik hälsa genom att förebygga, diagnostisera och behandla med precision. 
• Grön energiomställning – Mångvetenskapliga studier med fokus på energiomställning och samhällets ökade energibehov

Ambitionerna är höga och lite kaxiga. Det här är att sticka ut hakan, men inte för mycket. Vi har täckning för påståendet att vi kan. Inom Uppsala universitet har vi förmågor som inte många andra har. Jag är övertygad om att dessa välmotiverade satsningar kan ge bättre, mer banbrytande och relevant forskning och ena universitetets alla delar. De utpekade områdena har det gemensamt att det finns stark forskning på bredden som var och en för sig, men också genom att kopplas till varandra, kan mobilisera tvärvetenskapliga mervärden med stark relevans för de stora samhällsutmaningarna. Via UUniFI samlar vi forskning från alla universitetets fakulteter och områden som därigenom ännu starkare kan bidra till samhällsbyggandet.

---

(Denna text är ett svar på en debattartikel. Eftersom både artikeln och debattsvaret ligger bakom inlogg på SvD väljer vi att publicera vårt svar här för kännedom.)

---

Utbildningsminister Mats Persson argumenterar i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 9 april 2024 för att färre studenter ska läsa fristående kurs och att resurserna istället ska läggas på teknikutbildningar. 

Utbildningsministerns argumentation bygger på påståendet att studenter vid svenska lärosäten i alltför stor utsträckning läser fristående kurser och till ingen nytta. Med färre fristående kurser ska lärosätena stramas upp. 

Vi måste utgå från att utbildningsministern menar väl, men dessvärre verkar Mats Persson ha missuppfattat vad en fristående kurs är och tyvärr också vilka problem som högre utbildning i Sverige lider av. 

Därutöver blandar ministern ihop kursen som form med innehåll och kvalitet i utbildningen. 

Till att börja med: i utbildningsutbudet är kurser basen. Ibland sätts de ihop till program. Vissa kurser läggs inte in i program och är då fristående. Så enkelt är det. 

Utbildningsministern raljerar över att vissa kurser verkar vara av ”hobbykaraktär” och ger exempel som är tagna ur sitt sammanhang och som inte representerar utbudet av fristående kurser i stort. Fristående kurser har samma höga kvalitetskrav som utbildning inom program. Ministern ägnar sig dessutom åt grova förenklingar. Att säkra samhällets kompetensförsörjning handlar om betydligt mer än att producera arbetskraft till bristyrken. Uppdraget är mer komplext och omfattande än så. Lärosätena ska utbilda och bilda människor som kan verka och arbeta i en föränderlig värld inom alla samhällssektorer under lång tid framöver. För detta ändamål är fristående kurser centrala. 

Fristående kurser är också viktiga när det handlar om kompetensutveckling under yrkeslivet, det så kallade livslånga lärandet. 

Vi är överens med ministern om att det pågår en allvarlig kris för högre utbildning som hotar Sveriges konkurrenskraft. Men huvudproblemet handlar inte om att det möjligen ges ett antal kurser med svag genomströmning. Det handlar genomgående om en underfinansierad högre utbildning. 

Främst beror denna underfinansiering på den urholkning av prislapparna – alltså ersättning per student – som pågått under en lång tid. Vi lider av ett system baserat på en uträkning från mitten av 1900-talet som utarmats så till den grad att vi tvingats till att ge våra studenter färre undervisningstimmar och färre laborationer – för att det blir för dyrt. I andra änden av gummisnodden, som snart brister, har vi effektiviseringskrav samt en statlig hyresvärd som höjer hyrorna och tar tillbaka vad vi får i ökande anslag. 

Det får konsekvenser över alla vetenskapsområden och inte bara naturvetenskap och teknik. 

Vi uppfattar ministerns utspel som ett sätt att hitta utrymme för utveckling och satsningar i dessa ekonomiskt ansträngda tider men inte som en seriös diskussion kring villkor och utveckling för högre utbildning i Sverige. 

Ministerns utspel och enögda fokus på ingenjörer leder också till många frågor: ska vi plötsligt sluta utbilda jurister, ekonomer, bibliotekarier, lärare och psykologer? Om inget görs gällande ersättningen per student hotas kvaliteten så allvarligt att vi på sikt kan bli tvungna till det. Ungefär hälften av all arbetskraft utbildas inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen. 

Problemet är dock bredare än så. Inte heller ersättningen för specialistsjuksköterskeutbildningarna täcker kostnaderna varför flera inriktningar hotas av nedläggning.

Nej, utbildningsminister Mats Persson, det är inte de fristående kurserna som är det stora hotet mot högre utbildning i Sverige – det stora hotet är underfinansieringen. 

Anders Hagfeldt, rektor Uppsala universitet

Erik Renström, rektor Lunds universitet

Kriget mellan Hamas och Israel har snart pågått i ett halvår. Situationen för civilbefolkningen är förfärlig och lidandet obeskrivligt. Världssamfundet och vi alla är oroliga för den alarmerande utvecklingen och vill se en lösning för fred. 

Vid universitetet har vi medarbetare och studenter som har familj, vänner och kollegor som befinner sig mitt i konflikten. Jag känner med er. Universitetets stödsystem med studenthälsa och företagshälsa finns på plats för dem som behöver samtal. Även vi som inte har direkt koppling påverkas. I svåra tider behöver vi varandra.

Under den senaste tiden har det pågått en diskussion kring ställningstagande från universitetet. Från ledningens sida tar vi inte ställning och jag tror att det kan vara viktigt att förklara varför. 

Vårt universitet står självklart bakom de rättigheter som världssamfundet antagit i FN:s konventioner. Det omfattar, för att vara tydlig, de mänskliga rättigheterna. Samtidigt ska Uppsala universitet alltid värna den demokratiska diskussionen, det fria ordet och den öppna debatten. För oss är den akademiska friheten ett fundament för verksamheten där alla ska ha möjlighet att uttrycka sina åsikter och ståndpunkter fritt och utan restriktioner. 

Om organisationen – Uppsala universitet – tar ställning i enskilda frågor finns en risk i att medarbetarna uppfattar åsikten och ställningstagandet som en åsikt som alla inom universitetet förväntas dela.

Universitetet uppmuntrar alltid till diskussion, debatt och engagemang. Med anledning av detta gjorde konsistoriet ett uttalande i december.”

”Konsistoriet välkomnar debatt. Studenter och lärare ska fritt, såvida de inte allvarligt stör undervisningen eller medför fara, kunna ge uttryck för olika ståndpunkter inom ramen för gällande regelverk och vår tradition av akademisk frihet. ” 

 (Konsistoriets sammanträde 231214)

Universitetet överväger endast ett uttalande när frågan berör akademin. Vi uttrycker ofta vår åsikt när forskningens frihet hotas, när våra kollegers möjlighet att forska och studera runt om i världen begränsas – något jag utgår från att alla inom universitetet ställer sig bakom. I dessa fall har vi en röst och ett naturligt engagemang. 

I undantagsfall tar universitetet ställning i frågor som ligger utanför vår akademiska krets. Ett sådant undantag var att vi markerade vår åsikt när den suveräna staten Ukraina attackerades av Ryssland. Inför uttalandet rörande Ryssland-Ukraina föranleddes universitetets ställningstagande av en diskussion i SUHF (Sveriges Universitet och Högskolors Förbund) där resonemanget var att vi som myndigheter kunde ställa oss bakom regeringens och därmed Sveriges nationella hållning. Det ställningstagandet har anförts som argument för att universitetet också borde ta ställning i frågan Palestina – Israel. Men den konflikt som Israel och Palestina befinner sig i är än mer komplicerad och komplex. Åsikter går isär, processer pågår, hot och hat har blivit vardag för många även i vårt land och tyvärr även inom universitetet. Hot och hat är något som inte hör hemma på vårt universitet.

Jag vill understryka att universitetet uppmanar våra kunniga forskare att delta i debatten för att nyansera, förklara och problematisera. Jag vill tacka alla de som redan bidragit med perspektiv och kunskap. Slutligen vill jag vara tydlig med att valet att inte ta ställning, ändå ger utrymme för att uttrycka att hatandet, lidandet och dödandet av civila, måste ta slut.

Vi från universitetsledningen vill tacka alla för stora och viktiga insatser under året. Det är ett privilegium att få verka vid Sveriges bästa universitet. På återseende 2024!

Förslaget på en ny lag, den så kallade angiverilagen har skapat debatt. Grunden för diskussionen är Justitiedepartementets utredning för stärkt återvändandeverksamhet (Ju 2022:12) och dess tilläggsdirektiv Dir. 2023:126 som kom i augusti.  Upprördheten är stor och många av Sveriges offentligt anställda uppfattar att de kommer tvingas agera i polisiära funktioner som de varken kan, vill eller bör vara del av. Jag vill, som rektor tydligt markera mot förslaget. Ingen i vår verksamhet ska uppmanas till misstänksamhet eller angiveri. För oss inom universiteten är själva tanken om att ifrågasätta människors rätt att ta del av det akademiska samtalet främmande. Det strider mot vårt fundament, mot vårt väsen.

Ett universitet är per definition en mötesplats för tankar som springer ur nyfikenhet och kunskapsiver. Vi accepterar nationsgränser, men arbetar gärna över dem. Våra mål handlar om att förstå verkligheten, sprida kunskap, stärka demokratin och att öka internationellt samarbete och öppenhet. Universitet och högskolor värnar säkerhet och samarbetar med myndigheter, men agerar varken polis eller domare. En lag som den föreslagna riskerar leda till att vissa kategorier studenter och anställda skulle bli ständigt misstänkliggjorda. Det ställer vi inte upp på. 

Inom Uppsala universitet bedrivs också forskningsprojekt kring personer som saknar uppehållstillstånd. Forskningen rör exempelvis dessa människors hälsa, framtidstro, juridiska status, familjesituation och väg mot att integrera sig i samhället. All sådan forskning skulle bli omöjlig om lagförslaget blir verklighet. Det skulle i sin tur betyda att alla åtgärder till stöd och förbättring för denna utsatta grupp blir lidande.

Som akademiker har vi våra roller inom forskning och undervisning. Genom praxis och pragmatism har universiteten blivit myndigheter, men alla myndigheter har olika uppdrag. Universiteten ska värna sin identitet och kan aldrig reduceras till enbart myndigheter. Vi inom universitet och högskolor varken kan, ska eller vill kontrollera våra studenters eller anställdas juridiska status. Det finns en myndighet – polisen – som ska agera polis. Låt dem göra sitt jobb och andra myndigheter sitt. Det är en bra ordning.